Promenad - 7km

Idag regnade det hela förmiddagen och jag var ganska besluten att köra Body Balance igen, trots att jag egentligen planerat promenad. Men så pratade jag med Max som sa "Men nu kommer det ju vara såhär, det är bara att klä på sig och gå ut." Och eftersom jag alltid lyssnar på vad han har att säga gjorde jag just det: riggade regnskydd på vagnen, drog på mig hela regnstället, fick fram ljudboken och gick sen det vi kallar för Bjeretrundan. Nästan exakt 7 km är den! Har väl inte högsta fart direkt men det kommer förhoppningsvis.
När jag går fokuserar jag på, förutom att ta mig framåt:
- Rulla bak axlarna och sänka dem
- Suga in naveln mot ryggraden och aktivera magstödet
- Dra in svanskotan lite och på så sätt aktivera mina knipmuskler.
Allt för att det ska bli lite mer effektivt.

Omgivingen är ju onekligen lite annorlunda nu jämfört med när jag gick på Bellevue och letade efter träd och grönska :)

 Mina kära promenadvänner MBT-skorna!

Resultatet på Runkeeper.

Powerwalk i Sjödiken

I lördags ringde min pappa på förmiddagen, eller om jag inte haft barn och alltid gått upp innan sju hade jag väl räknat det som morgon. Hade jag varit runt 20 hade det nog räknats som okristligt tidigt (klockan var väl nio kanske). Han, pappa, erbjöd sig att komma över och hänga med Vira så vi kunde fixa hemma och vi tackade naturligtvis glatt ja! Så strax innan det var dags för Virisen att sova dök han upp och sen somnade lillskorpan och sen tänkte vi ju egentligen ordna till alla de där lådorna som står huller om buller i förrådet, så att man kanske kan få plats med lite mer där. MEN! Max sa att han minsann tänkte sticka ut på en löprunda. Minsann. Och så var det bara. Så då tänkte jag, ganska motvilligt faktiskt, att jag kanske skulle ta en hederlig powerwalk. Det var ju strålande sol och jag kände mig allmänt omotiverad och hade egentligen hellre lagt mig på trädgårdssoffan med en bok, MEN jag skärpte till mig och drog på mig träningskläder, MBT-skor, solglasögon, höll på att tappa gnistan när jag insåg att jag slängt alla mina kepsar i flytten för jag ansåg att de var jäkligt skabbiga, men pappa ryckte in och lånade ut en och när jag stängde dörren med ljudbok i öronen kände jag hur gött det skulle bli. Ni vet den där nästan pirrande känslan av att det kommer bli så himla härligt. Och det blev över förväntan. Jag hade kollat ut en runda på kartan, men hade inga större förhoppningar om hur trevlig den skulle vara. Den visade sig vara  helt fantastisk! Grusväg som slingrade sig upp och ner bland fält och ängar och små fina gårdar och skog. Plötsligt gick jag förbi ett stort hjorthägn fullt av gamla vackra ekar och mängder av rosa och vita fingerborgsblommor som vajade svagt i vinden. Rundan var perfekt i längd (7 km) och kommer bli perfekt att gå med vagn en gång om dagen till hösten!

Powerwalk i pappas keps

Omgivningarna kring nya huset fortsätter att göra mig så oändligt glad och nöjd. Max, som sprungit mer i skogen, har nu rekat lite och igår tog vi promenad med Vira och vänner och himmel, det är så vackert! Det kommer bli GRYMT att cykla MTB här, och det är alldeles runt knuten. Det är inte utan att man längtar tills jag kan cykla i skogen igen.