Ett år senare

Jaha, ett år senare får man väl säga 😃 Det har helt enkelt inte fungerat för mig att hålla den här bloggen levande under det år som gått, men nu känner jag att jag saknar bloggandet och ska göra ytterligare ett försök. Inte bara för att jag saknar att skriva och posta vackra bilder, utan för att jag känner att jag under hela hösten känt mig ofattbart tränings-omotiverad och behöver träningspepp mer än någonsin. Inte så att jag slutat träna, jag kör precis som vanligt minst tre dagar i veckan, men själva nöjet och glädjen inför träningen har lyst med sin frånvaro. Och för mig är det både ovanligt och irriterande. Jag brukar ju vara den som får härliga endorfin-glädje-rusher under Body Step-passet och som känner mig spänstig och stark när vi kör cross-fit-aktigt på gymmet. Men nu har jag bara gått dit och gjort vad jag ska. Jag har kört 110% som vanligt, men utan att få kicken. Så att starta igång bloggandet igen är helt enkelt ett försök att hitta tillbaka till glädjen i träningen. Vi får se hur det går….

Jag har lite hobbyanalyserat att det är avsaknaden av mål som är anledningen. För ett år sedan anmälde jag mig till Toughest och då hittade jag en helt annan målmedvetenhet i min träning. Sen sprang jag loppet och det var en så sjukt härlig och peppande upplevelse. Men sen dess har motivationen sakta försvunnit, kanske för att jag inte har det där målet som hägrar i fjärran.

Mina fina lagkamrater i Team Six Pack! Åsa och Milou!

Dragons back. Sån ångest jag hade natten innan efter att ha varit där och klättrat upp och känt lite på hindret dagen innan loppet. Inte så svårt, men så jäkla obehagligt att hoppa ut sådär och ta tag i en pinne... Eller trilla ner. Men det gick så bra och jag var så sjukt stolt efteråt! 

Nu börjar det bli dags att anmäla sig igen och då hoppas jag få samma inspirationskick som förra året. Denna gången är planen att köra med lillbrorsan, a.k.a akrobaten och skäggmannen Hampus. Och så hoppas jag få med även min käre make. Det kommer bli tufft, framför allt ser jag inte på något sätt fram emot de långa passen i det iskalla havet. Det var verkligen min stora utmaning - mina fötter frös till två hårda, okänsliga klumpar och det var verkligen en pina att springa de sista kilometrarna och att ta sig upp för den där väggen gick inte alls. Men jag var glad ändå! Nästa år ska jag köra ordentliga strumpor och kanske ett lite högre löptempo 😃 

Kroppskontroll

När jag var hos naprapaten Jimmie i våras sa han till mig att när det gäller kroppskontroll så ligger jag på övre delen av skalan. Och jag har bra kroppskontroll, det är ju lite det jag eftersträvar med att träna en massa olika saker, för det är olika kroppskontroll när man hoppar och dansar på Body Step, eller när man står i märkliga positioner i Body Balance, eller när man försöker fira sig ner för ett rep med bara armarna i parken. Det är gött med bra kroppskontroll tycker jag. Det gör bland annat att jag är väldigt bra på att ta instruktioner när jag försöker lära mig nya grejer som involverar kroppen.
Fatta vilken sensation det var i somras när Mia berättade för mig hur jag skulle cykla i backar! Plötsligt tar jag mig upp och ner som ingenting! (hehe, nästan iallafall... Det är fortfarande en jädraskitbacke som jag inte fixar... :) )

Såhär snygg kan man vara när man cyklar i skogen :) Och vilken fart sen...

Jaja, nu är det ju så fint och bra och jag är så duktig så. Vad vill jag komma till? JO, att nu när jag går lite mer på volley inser jag att när jag är med en boll så tappar jag kroppskontrollen TOTALT!
Allt går så fort och jag har typ ingen aning om var jag har armar och ben. Koncentrationen och blicken är på bollen och resten verkar bara hänga med så gott det går.

När vi övar smash till exempel. Om man nu ens kan kalla det smash. Jag menar när jag försöker knuffa bollen över nät med hjälp av ett överhandsslag. Jag kastar bollen till någon, som passar tillbaka den till mig med hjälp av fingerslag och så springer jag mot bollen och hoppar och slår till.
DÄR händer det. DÄR vet jag INGENTING om vad min kropp gör. Teoretiskt vet jag vad jag ska göra, men det där att bedöma avståndet och hoppa i rätt tid, få upp armarna på rätt sätt, röra armen på rätt sätt, röra kroppen på rätt sätt... Allt på samma gång... Det är SVÅRT! Naturligtvis säger ni, men förstå frustrationen när man oftast gör saker där man har kontroll och så sen göra nåt där man inte vet alls vad kroppen riktigt håller på med under halva tiden. Man vet inte om en arm står rakt ut åt sidan, jo, det är sant! Jag VET inte om det är så! Det KAN vara så att min ena arm sticker åt sidan, att benen spretar i nåt galet clownhopp, jag har INGEN ANING!

Och det är väl där charmen ligger. I detta okända ligger så mycket utmaning och så många möjligheter till förbättring.
Och kanske är det vad jag vill säga - testa nåt utanför din egen komforzon. Det är fantastiskt! Och har du tur hittar du en massa trevliga roliga människor att dela upplevelsen med!

Bästa måndagspeppen

Förra måndagen var jag tillbaka på BodyStep. Det var längesedan sist. Lääängesedan. Ända sen innan jul om jag inte minns fel. Mitt träningskort hade dessutom gått ut, men laddades omedelbart med 40 nya pass.
Det var Ullis som var vikarie för Malin, men det gör mig detsamma. När jag är där kör jag 110%, oavsett vem som håller i passet, oavsett vad det är för musik. Det är så enkelt att börja köra med den typen av ursäkter: "Musiken var för dålig", "Instruktören var inte tillräckligt engagerande".
Om du frågar mig är det bara du och din egen attityd som påverkar. Visst, det är inte enkelt att komma över skitdålig musik, eller en dålig instruktör heller för den delen, men om man bara går in för det, och bestämmer sig för att man ska köra allt vad man kan ändå, så funkar det. Man får öva. Det handlar bara om attityd, att lura sig själv att det är skitball. När det blir riktigt jobbigt brukar jag sjunga med, eller sjunga är kanske att säga för mycket, gapa är nog ett mer korrekt ord. Jag gapar med, jag är en sån. En sån tant som gapar med, en som jag tyckt var helt sinnessjuk när jag tränade low-impact på Gerdahallen 1997.
Eller så ler jag. Ler utav bara helsicke, för det händer nånting när man ler. Kroppen blir glad och glömmer hur jädra jobbigt det är just nu, det blir lättare. När jag var en regelbunden besökare i spinningsalen körde jag det varje gång. Kan bara tänka mig hur det ser ut från instruktörcykeln; ordentligt rödmosig, genomsvettig tjej med inåtvänd blick som ler falskt till tonerna av E-type. Måste vara en episk syn. Kanske en sån syn som får instruktörer att fortsätta vara instruktörer :)

Ganska färdigtränad i bilen efteråt. 

Nåväl, i måndags fick jag i alla fall världens pepp när tjejen som stod bakom mig, ordentligt svettig kom fram efteråt och sa "Skit vad du är duktig! (återigen tveksamt om "duktig" är rätt ordval i det här fallet) Jag försökte hänga med men det gick bara inte!"

Det kändes bra. Men har man bara ett instruktörslett pass i veckan får man ge allt! Igår var det dags igen, tyvärr misslyckades vi helt med dagis-logistiken då jag åkte för att hämta men bilnyckeln låg kvar i Max's jackficka... DOH. Det gjorde att vi inte hann laga mat och jag tränar aldrig lika bra på knäckebröd som på "riktig mat". Men gött var det i vilket fall!

Motivation en regnig torsdagkväll.

I torsdags var det skolavslutning för Ebba i Rydsgård och regnet vräkte ner. För första gången hörde jag Vira säga ”Jag vill åka hem” och jag tillbringade största delen av avslutningen med att morrande jaga henne fram och tillbaka genom vattenpölar medan hon skrattade så hon kiknade (ja, vi kunde vrida ur strumporna sen innan vi åkte hem). På hemvägen tänkte jag att det verkligen var en träningsdag idag, men motivationen var på under noll. Det tar ungefär 20 minuter att åka mellan Rydsgård och Svedala och ni kan tänka er hur pigg och taggad man blir när man gör denna resa vid sjutiden efter en ganska intensiv dag. Sen var Lill strulig att få att sova, antagligen på grund av begynnande förkylning, och det var på håret att jag bara sket i allt och placerade mig i soffan med vimpel-virkningen (skriver mer om det en annan gång). Men så sparkade jag mig själv hårt i baken och gick ner, drog på mig kläderna och krängde fram Body Pump-grejerna från garderoben under trappan. Hann köra två låtar innan Max kom ner och anslöt, och han körde om benlåten medan jag plockade fram fler saker. Sen var det bara att köra och snacka om att det kändes gött efteråt!

Varför egentligen?

När jag diskuterar träning med folk som inte tränar så mycket får jag ofta känslan av att de tror att jag tränar bara för att se bra ut och för att bli smal. Det får mig såklart att vilja uttrycka, för min egen skull, varför jag egentligen tränar som jag gör.

Jag kände mig aldrig ful när jag var gravid, däremot kände jag en viss frustration över att min kropp inte riktigt betedde sig som jag önskade. Muskler som "alltid" funnits fanns inte längre, det gjorde ont lite överallt och jag kunde inte röra mig som jag brukar. 

Vad jag menar är att för mig handlar det inte om att vara snygg eller smal utan om att jag älskar att ha en kropp som lyder mig, som är stark och bär mig och som kan hjula eller springa jättesnabbt över en äng eller kasta upp ett barn i luften eller hoppa studsmatta. Jag vill kunna cykla mountainbike i skogen utan att kräkas av utmattning, jag vill kunna stå i brygga och göra massor av armhävningar på tårna. Det är den kroppen jag saknade när jag var gravid och det är den jag vill ha tillbaka. Och känslan av att den långsamt närmar sig är fantastisk. När jag känner att magstödet på allvar börjar komma tillbaka, när jag kan göra hela maglåten i Body Balance på ett riktigt effektivt sätt eller när ryggen inte kollapsar innan jag lyckats göra alla mina armisar. Det är därför jag tränar, för jag gillar att känna mig frisk och stark. Och för att jag tycker det är förbannat kul. Att man blir snygg är egentligen bara en trevlig bieffekt :) 

Liten tjockis :)

Idag blir Lill två månader och det firade vi med det obligatoriska läkarbesöket som visade att hon nu är 60 cm lång och väger 5.5 kg. Hon är glad och nöjd för det mesta, även om jag börjar misstänka att hon är på väg in i en lite frustrerad period där hon inte längre tycker det är så kul att sitta tyst i ett hörn, men samtidigt inte riktigt kan göra så mycket annat. Att ägna timmar med att sitta framför henne och göra roliga grimaser och ljud är ju tyvärr inte heller praktiskt möjligt för mig, så vi får se hur det hela artar sig. 

Ge inte upp - hitta ett alternativ!

Igår körde jag Body Pump igen och kände mig väl förberedd för hur jag skulle hantera benlåten. Jag behöll vikten från uppvärmningen, dvs 3.5 kg på varje sida. Inte direkt nån vikt att tala om, men när jag kör med min vanliga (5 kg på varje sida) så funkar det så himla dåligt. Nu är det inte bara ryggen som strular utan mina jäkla muskelfästen på rumpan. Under hela graviditeten med Vira hade jag problem med dessa, och jag fick veta att det antagligen berodde på att jag är väldigt rörlig från början, och när jag nu var gravid så producerades hormonet relaxin för att mjuka upp lederna och förbereda för födseln. Detta gör att musklerna kring mina höfter liksom spårar ur och krampar för att hålla ihop hela paketet. Och det gör ont såklart. Krampande muskler. Det som räddat mig är att det inte är några problem när jag rör mig, utan bara när jag ligger still. Framför allt när jag ligger på rygg med benen utsträckta och det blir en liten kurva i ryggen, då hänger det sig helt och jag kan knappt ta mig upp. (ganska tråkigt eftersom det som är mest smärtsamt är att ta en liten vilopaus i vardagen)
Och det har varit exakt likadant sen jag blev gravid med tvåan vilket innebär att jag (precis som under förra graviditeten) sover med två stora kuddar under fötterna och numera även en lite mindre under magen :) Och då känner jag ingenting.
Problemet var nu att det här började spöka under benlåten på BP. Det är ju liksom omöjligt att göra knäböj utan att spänna rumpan, och när jag gör det så krampar det i muskelfästena och gör ont :(  Och inte ont på det där trevliga träningssättet utan på ett tråkigt och dåligt sätt.
Och här kommer poängen: Detta kunde vara en anledning god nog att ge upp. Att tänka "Nähä, nu är det stopp. Nu kan jag inte träna längre, nu ska jag lägga mig på sofflocket och äta ostbågar och vänta på förlossningen."
Men det är det man ska låta bli! Gravid eller inte, det kommer alltid finnas hundra anledningar att INTE träna. Att man kanske känner sig lite trött, att man nös tre gånger under eftermiddagen, att man redan har lite träningsvärk i armarna... Man kan hitta på vad som helst.
Och det är här man faller. Det är här man misslyckas med att nå sina mål. Vill man ha resultat måste man lära sig att vara kreativ och hitta alternativ. Funkar inte en grej, får man testa en annan. Möjligheterna är oändliga och bästa tipset är att inte vara kräsen. Visst, du kanske är en aerobicstjej rakt igenom, men om inte det funkar då? Då kanske det är värt att testa spinning? Eller Crossfit? Jag kan (pga ovan beskrivna problem) inte träna aerobics och step när jag är gravid, pga för mycket steg åt sidan. Då fokuserar jag på BP, cykling och BB istället, där de rörelserna inte finns i samma utsträckning.
Så igår, när jag märkte att benlåten fortfarande inte funkade, trots den lätta vikten började jag planera för att köra tex "the Sidekick-series" från Mari Winsors pilates när de andra gjorde knäböj. Jag ska testa köra knäböj en gång till (det gjorde jag nu under utfallen) men funkar inte det blir det pilates.
För glöm inte: 
Det finns alltid ett alternativ! Och det viktigaste är hur som helst att man gör nånting!