Ett år äldre och antagligen även lite visare

Min man kan baka han <3

Igår fyllde jag år. Det har alltid varit svårt för mig att låta födelsedagar passera som vilken annan dag som helst, och jag blir därför lycklig när min familj är helt på min linje och utan att tveka bakar prinsesstårta att äta till frukost, hänger upp födelsedagsvimplar och överöser mig med presenter.
Förra året bjöd vi till fest på en lördag, som alltid med kort varsel, vi verkar aldrig komma loss i god tid oavsett vad det gäller. Nästan alla var uppbokade på annat håll och vi var bara ett litet gäng som spelade beachvolley och grillade.
I år inföll dagen en söndag och på tisdagen bestämde vi oss för att bjuda in till tårtkalas. I frysen låg en mängd infrysta äggvitor som bara väntade på att få bli Budapestrullar och för att undvika samma manfall som förra gången höll jag inte inne med inbjudningar. Och det visade sig att folk har aningen lättare att komma loss en söndag för vi blev över trettio personer som firade mig och Lill med att äta Max underbara vanilj- och kardemummabullar, Budapsestrullar och kokostoppar. Allt bakat av min underbara man som slavade i köket hela dagen igår.
När alla vänner gått hem stannade familjen kvar och jag hade beställt pilgrimsmusslor till förrätt och kräftor till huvudrätt. Alldeles förträffligt alltihop!

På lördagen lyckades vi få till en dryg timme beachvolley mellan tio och elva och det var lika kul som alltid. Det verkar omöjligt att få plats i nybörjargruppen på Malmö Beachvolleyklubb, jag var ju som vanligt för sent ute (anar ni ett mönster...?) och jag är nu orolig för att jag inte kommer att röra en boll förrän det närmar sig april 2015... GAAAH! Jag bara måste få till nån typ av träning, antingen rutinmässigt hyra plan på MBC eller vuxenträning vanlig volley i Svedala.

Större delen av lördagen tillbringade jag tillsammans med mina sopp-tjejer. Numera ses vi bara en gång i kvartalet men det är alltid lika trevligt. Det är verkligen samtal. Samtal om politik, karriär, familj, högt och lågt, lika många skratt som seriösa reflektioner. Vi delar med oss av vår kunskap och våra erfarenheter och jag tycker det är ovärderligt att få göra nåt sånt lite då och då.
Nuförtiden får man dessutom ofta prova på nåt nytt, som att köra jeep i skogen eller cykla MTB. I lördags spelade vi sällskapsspel, ett sånt där fantasy-inspirerat där man bara använder sig av olika kort och köper saker hit och dit och gör olika attacker mot de andra. Mycket kul och en helt ny erfarenhet för mig!

Hanna preparerar spelet så att det funkar för oss newbies. 

Och torsdagar kör vi i Pildammsparken igen! Förra gången kändes det bättre i fingret där jag lyckats klämma en nerv när jag hängt i nån stång. Så nu kunde jag gå armgång igen utan att få skitont. Hoppas den riktiga hösten håller sig borta ett tag till så vi kan fortsätta med uteträningen!

Armgång. Så himla kul!

Löpning i oerhört högt tempo med maken. Inte lika kul, men ack så nyttigt...

MTB med tjejerna!

I lördags var det min tur att anordna sopp-träff! Det är en liten sammankomst vi började med hösten 2007, efter vi tagit examen från Industridesignprogrammet i Lund. Vi hade levt nära varandra i fem år och plötsligt skulle alla spridas för vinden och vi som stannade kvar i ungefär samma region beslöt oss för att träffas och äta soppa en gång i månaden och prata om jobb, karriär, livet och allt däremellan.
Jag är en av orginalmedlemmarna som fortfarande är kvar, medan en del andra har kommit och gått under åren som passerat. Vi har som mest varit 6-7 stycken tror jag, och nu är vi bara fyra.
Förra året flyttade en av medlemmarna till Näsum, medan en annan bor i Helsingborg och vi insåg att vi på grund av dessa avstånd inte längre kunde träffas en vardagkväll. Därför blev soppan ett event som inträffar en gång i kvartalet, på en lördag eller söndag och det innefattar numera någon typ av aktivitet. I somras körde vi off-road-körning i Näsum, i vintras badade vi kallbad i Helsingborg och i lördags hade jag då förmånen att kunna bjuda de här tjejerna på en helt underbar MTB-tur i skogarna runt Svedala!

Bästa tjejerna Hanna, Debbie och Jeanette och lill-Viran uppe på stolpen :) 

(notera min snygga Commind-tröja, som jag ska skriva mer om en annan gång) 

Det var strålande sol, uppemot 20 grader och skogen var hisnande grön, sipporna som vita prickar i det gröna havet och det var riktigt, riktigt härligt! 

Antagligen världens sötaste

På söndagen blev det en liten pick-nick med familjen i samma område - inte dumt det heller! Det är verkligen LYX att ha den här naturen runt knuten! Jag har nu dessutom lärt mig mtb-rundan och cyklade den alldeles ensam i torsdags! Det kändes som ett stort steg - nu VET jag att jag kan den, jag VET att jag kan cykla den ensam och det gör att det känns SÅ mycket lättare att bara sticka ut själv, och slippa vänta på barnvakt! Ska absolut se till att det blir en tur i helgen, även om vädret ska bli kallare. 

Fina fina Ebba

Gruppbild med kis :) 

Max ser ut som han har blomma i håret. 

Ni kan ju gissa om det är en del bus på de här tjejerna nuförtiden.... Häromdagen träffade jag en kompis som också har två barn med knappt två år mellan och vi var överens om att det är RIKTIGT intensivt. Alla säger att "första året är jobbigt, sen blir det bara lättare". Nä, jag håller inte med. Första året har man en bebis och en galning. Nu har jag TVÅ GALNINGAR. Det är alldeles underbart och alldeles galet intensivt på samma gång :) 

Underbara Lill, hon är vår pajas <3

Bara att kämpa på.

Ni vet den där känslan när man verkligen känner sig i form. När allt flyter på, när man känner att konditionen är på plats, liksom styrkan, smidigheten och balansen. Dit hade jag nått för snart två veckor sedan. På söndagen var vi som planerat ute på en cykeltur i skogen, jag, Max och Napoleon. Vädret var inte toppen, men jag var! Det kändes att all tid på löpbandet hade gjort under med konditionen och jag hade bra tryck i benen och var bara helt lycklig! Här ville jag vara! Detta var toppform!

På måndagen vaknade jag med feber och därifrån gick det bara utför. Jag fick influensan från helvetet. Kan faktiskt inte minnas när jag senast var så dålig. Det var över 39 graders feber i tre hela dagar, jag var så orkeslös att bara tanken på att resa sig gjorde mig utmattad. Samtidigt var båda småtjejerna sjuka, och Max hade galet mycket att göra på jobbet. Det var inte vår bästa vecka om man säger så....
Det är märkligt hur man under sådana omständigheter helt stänger av sitt vanliga liv och bara koncentrerar sig på att överleva. Inte förrän på torsdagen skänkte jag en tanke åt min kalender. Vad stod där? Vad hade jag missat denna veckan? INTE EN TANKE hade jag tänkt på detta förut.

Förra lördagen var jag iallafall tillräckligt pigg för att släpa mig ut i vårvädret tillsammans med familjen och goda vänner. Nära oss finns världens smultronställe; en liten sjö och grillplats i direkt söderläge. Alldeles alldeles underbart! 

Helena gör sitt bästa för att övertyga Lill att bad inte är lämpligt just nu. 

Lill-skrutten!

Vira skrutten

Sen var jag svag. Jag är fortfarande svag. Hostan hänger i och den dåliga känslan i lungorna så fort jag blir lite andfådd. Och det känns såklart för jävligt. Där var jag på topp och nu är jag där inte längre. Igår tränade jag för första gången sen den där cykelturen, Body Balance hemma. Det gick bra, men jag kände att jag tappat form. Svaga ben, svag bål som inte på samma sätt klarade hålla mig uppe i yoga-positionerna. Men det är bara att kämpa på och ta sig tillbaka. Nu vet jag iallafall hur det känns, nu vet jag var jag VILL vara!
Heja mig! Tänk positivt!

En helg med vänner från Danmark

I helgen hade vi besök av Klinte, Micke, Elliot och Livia som vi lärde känna när vi väntade Vira. Då bodde de på Ön i Malmö och vi på Djupadal och vi träffades mycket när barnen var små. Nu blir det inte lika ofta kan man säga. Sist vi sågs var vid midsommar då vi hälsade på dem på Jylland, och det var ju inte igår direkt....
Det var därför väldigt trevligt att ha dem på besök, det är trevligt både för oss vuxna som ofta har intressanta diskussioner, och för barnen. Vira och Elliot har så oerhört kul ihop, det är så roligt att se att trots att de inte träffas ofta finner de alltid varandra direkt och bara leker och leker <3

Det blev härliga helgfrukostar med massor av hallon/blåbär/mynta-smoothie

Lill sitter för en gångs skull på stolen som man ska

Ebba blev väckt tidigt av småkidsen

Livia

Söndagspromenad runt Sjödiken. Vira kör som hon stulit trehjulingen, får bli hjälm nästa gång :) 

Det finns åtminstone en i vår familj som absolut inte kan motstå en vattenpöl :) Och till viss del kan man ju förstå det.

Lill orkade inte riktigt hålla sig vaken...

På väg hem igen

Känner ni igen det där kaoset som uppstår när man utfodrar fyra små barn? Det är nästan ofattbart hur mycket disk och mat och dricka det blir överallt. 

Elliot spexar :) 

En bild som visar Lill precis sån som hon är, en som alltid är förnöjd, vill kramas och skrattar! Vår lilla pajas! 

Min vän Sofia

En av mina absolut äldsta och bästa vänner heter Sofia. Hon kom till min klass i fyran (tror jag) från Örebro. Hon hade konstig dialekt, sa chääääf istället för chef, men verkade snäll.
Vår första intensiva vänskapsperiod var starkt förknippat med Twin Peaks. Vi gick runt på Hofterups mosse och omväxlande önskade att nån skulle mörda oss, eller att vi skulle stöta på nån annan som blivit mördad. När detta inte hände döpte vi om (eller kanske döpte, oklart om den ens hade ett namn då) en anlagd sjö till "Lake of Twin Peaks", och en liten halvö med ett träd till "Island of Laura Palmer". Total devotion som ni hör.

Sen tappade vi kontakten ett tag och jag tyckte i omgångar att Sofia var en lite märklig figur, som man ju ofta tycker om folk man inte umgås med när man är 14. Men i samband med att vi tog studenten delade vi en champagnefrukost i Lunds stadspark, och även en hyfsat risig hemfärd från balen.
När jag en sommar senare kom tillbaka till mitt kollektiv på Skarpskyttevägen, efter en sommar på Cypern, hade Sofia flyttat in.
Där utvecklade vi den typ av vänskap som man nästan bara kan få om man bor riktigt tätt inpå varandra och delar allt. Men vi delade faktiskt inte riktigt allt. Detta var inte de åren i mitt liv då jag var som flitigast med träningen, men jag tränade sporadiskt på Victoriastadion, på Nautilus och på Gerdahallen, och jag vet att jag vid åtminstone ett tillfälle mer eller mindre tvingade Sofia att också köpa ett kort. Hon var med ett par gånger vill jag minnas, men sen valde hon hellre Melrose Place, chips, cigaretter och en kopp te.

Vår riktigt täta vänskap höll i sig länge, men träna gjorde jag ensam. Sofia har (enligt henne själv) alltid sett sig som en person som inte tränar. Inte förrän i våras insåg hon att den enda som faktiskt gör det påståendet sant är hon själv. Och så började hon träna.

Sen i mars förra året har min kompis Sofia, som nu dessutom är mamma till Isak, snart två år, gått ner 20 kg.

20 kg!! 

Det är så oerhört mycket och jag är så oerhört stolt och glad för hennes skull! För att hon hittat lusten att träna, för att hon får känna på den tillfredsställelse som träning ger och för att hon nu även kan vara en inspiration för andra.

Nu driver hon och två andra mammor bloggen Move It Mama, en riktigt bra inspiration för mammor som vill komma i form. Det är ärligt, opretentiöst och bra!

Kolla in:

http://moveitmama.se

Utsikten vid 24 Seven en vacker morgon!

Som ni märker är Sofia en inspiration även för mig, som varit riktigt omotiverad att blogga i flera månader. Vi får bara hoppas på bättring!

Själv var jag på 24 Seven i morse och körde 15 min löpning i 12kl/h tempo. Det börjar kännas riktigt bra! Sen Kettlebells och lite annat i en halvtimme, men det får jag ta i nästa inlägg om detta inte ska bli hur långt som helst :)