Ett kort avbrott

Man får väl säga att det blev lite upp som en sol ner som en pannkaka när jag redan på söndagkvällen började känna mig rivig i halsen och sen blev det bara värre. Jag lyckades hålla mig på jobbet hela veckan men att träna gick inte alls. När jag cyklade med barnen i lådcykeln på torsdagen blev jag andfådd och lite svimfärdig så enda träningen fram till igår blev volleyboll på torsdagen. Det var å andra sidan riktigt kul då det var bra tryck på båda lagen och det blev många roliga bollar.
Nu testar jag blogga från iPad, så vi får se hur många festliga autokorrektfel det blir i den här texten för känner jag mig rätt kommer jag antagligen inte orka läsa igenom den innan jag postar.
Det var på håret att det inte blev träning igår heller. Båda småflickorna har varit sjuka om varandra och det har varit trångt och stökigt i sängen om nätterna. Så efter att ha suttit på golvet och lyssnat på luciasång sen klämt en korv i glada föräldrars sällskap var jag inte sugen på NÅGOT annat än att sjunka ner i soffan och kolla på säsong 3 av Mr Selfridge. Men min make övertygade mig om att det skulle kännas bra efteråt men till och med när jag stod och väntade på att passet skulle börja tvivlade jag. Fast han hade ju rätt. Det tog inte många minuter innan jag var på banan igen.

Kom just på att jag faktiskt körde en halvtimmes yoga i söndags kväll. One-legged wheel börjar ta sig

Förra veckan låg dess största utmaningen i att hålla sig borta från det gigantiska godisbord som dukats upp på kontoret i Lund. Där fanns nåt för alla smaker; vingummin, Marianne, marshmallows, choklad, Pez, After Eight och precis allt däremellan. Fatta hur stolt jag är över att jag inte tog EN ENDA BIT!
Idag skulle vi klätt granen. Så blev det inte. Julgransfoten var trasig. Men jag spritsade pepparkakshusen och kanske kanske ska jag göra en liten inventering av julklapparna som finns i garderoben. Jag har börjat beta av jul-listan och ön finns det väl hopp om att få allt gjort innan det är dags att plocka ner hela julen igen.
Imorgon väntar kallbad med en av mina finaste och äldsta vänner ❤️

På önskelistan: löparglädje

Kanske ett av mina lyckligare löparmoments? (Torekov 2014)

Hanns inte med nån löpning i lördags och just då kändes det inte som ett nederlag. Det blåste storm och jag kunde utan problem föreställa mig motvinden längs Ekhagsvägen. Så gladeligen sköt både jag och Max upp löprundan till söndagen, trots att vi visste att det skulle bli tajt. 

Lördagförmiddagen tillbringade jag istället på Ikea med Vira, vilket var väldigt mysigt. Hon fastnade totalt för en råttsvans från deras nya, superfina kollektion ”Lattjo” och jag köpte två stycken men försökte förklara att det kommer bli julklappar och att hon skulle försöka glömma dem så fort som möjligt. 

Igår började hon prata om dem igen varpå jag sa ”Jag förstår inte vad du pratar om. Svansar? Jag har inte sett några svansar” Och Vira blev mer och mer frustrerad ”Jooo, men vi KÖPTE ju. På IKA!” ( inte helt greppat skillnaden mellan ICA och IKEA…) Till slut fick jag viska att det ju skulle vara julklappar och då kom hon ihåg och lovade att glömma dem igen. 

Sen var det simskola på eftermiddagen och Vira fick sitt första märke- Sköldpaddan och en rekommendation att börja i Skölpaddan fortsättning nästa termin. Ganska stolt liten simmare :) 

Lördagkvällen tillbringade vi framför TVn med Ebba där vi plöjde ett antal avsnitt av BoyMachine, en trevlig nostalgitripp för oss som varit med på 90-talet och även roligt för de som bara tittar på det som total galenskap (Ebba alltså). 

Hela söndagen skulle vi tillbringa hos mina föräldrar med att baka lussekatter och pepparkakor och dricka glögg och konversera släktingar, men vi skulle inte åka förrän kvart över elva och optimistiskt tänkte vi att vi båda skulle få till en löprunda innan dess. Det gick ganska bra. Eftersom Ebba var hemma kunde vi låta rundorna överlappa varandra och på så sätt spara tid. Men vädret hade inte direkt blivit bättre, nu blåste det aningen mindre, men istället regnade det. För en som inte känner att löpning är det allra roligaste blir det ju en ordentlig utmaning. Jag kände mig lätt stressad över att få ihop hela dagen och allmänt osugen på att springa, men samtidigt visste jag ju nånstans därinne att det skulle kännas så jäkla bra efteråt. 

Det droppade bara lite smått när jag gav mig ut, men nästan omedelbart ångrade jag att jag satt igång iSmoothrun på mitt Pyramidintervallpass baserat på tid. Detta verkade dock appen känna av eftersom kvinnan som brukar säga ”Interval blablabla. GO!!” var helt tyst. Jag sprang till stället där hon i princip alltid brukar säga att jag sprungit min första kilometer på ca 5 minuter, men hon var tyst. Då tänkte jag att oj, vad snabb jag är idag. Men när jag kommit flera hundra meter till och hon fortfarande var tyst förstod jag att hon inte tänkte säga nåt. Och eftersom vädret var som det var och jag hade såpass bråttom kände jag inte att jag ville stanna och börja mixtra utan jag sprang vidare. Trodde först att hon bara missat det här med intervallträningen, men hon sa inte ett ljud på hela tiden vilket visade sig vara ganska jobbigt. För jag gillar att ha henne där och att hon säger hur det går, det blir liksom en pepp för att hålla farten. Nu tappade jag pannbenet helt och kände att jag var tvungen att ställa mig som en struts med huvet neråt var 500e meter (typ…) Det var tungt och motigt och inte förrän jag var ca 1 km hemifrån kom jag på att jag glömt att le under hela rundan. Det brukar annars vara det bästa sättet att ta sig igenom, att låtsas att det är roligt, att man älskar det. 

Fast hålltiderna blev ganska bra ändå. 4 av 7 kilometer sprang jag på under 5 minuter/kilometer. Alltså FYRA OCH NÅNTING! 

När jag sen skulle hoppa in i duschen sa jag till Max att om det är nåt jag önskar mig i julklapp så är det löparglädje. Jag önskar att jag liksom LÄNGTADE efter att få komma ut och springa. Att jag ÄLSKADE det. Kan du ordna det, tomten?

Träningsjulkalender

Jag har gått med i en träningsjulkalender på Facebook. Tänkte att det också kunde vara ett sätt att boosta motivationen nu när de hamnat i november-bottenläge. Det började naturligtvis i tisdags, den 1a december och jag tyckte de gick ut hyfsat hårt då man som ”tränad” skulle göra 150 squats. Hyfsat många ändå. Visst, på ett Body Pump pass är det väl en 90 man gör, med vikt, men det är ändå med lite mer variation. Fast det var inte så jobbigt som jag trott att det skulle vara, kanske mest tråkigt 😃 De första 50 var enkla, sen mellan 50 och 100 kände man hur många 150 faktiskt är. Men mellan 100 och 150 blev det lättare igen. Och värmen i benen räckte hela kvällen 😃

I onsdags var det armhävnings-set. Gör så många du kan, vila 30 sek och gör så många du kan igen. Fem set. Vi startade sent, jag och Max. Klockan var efter tio och det var riktigt tungt att komma igång. Jag började göra mitt första set, då började Max retas med mig och jag tappade HELT motivationen och blev riktigt irriterad. Men jag lyckades ta mig tillbaka och gjorde 45 första settet (ganska dåligt eftersom jag numera brukar maxa på över 50, förra våren gjorde jag 65 som flest- sjukt nöjd, måste tillbaka till det!) 

Övriga set såg ut såhär: 20, 15, 17, 12. Så 109 armhävningar blev det totalt (behöver väl inte säga att det var på tå…)

Igår var det en magövning som jag får göra idag istället. Vi tränade ju stenhårt på morgonen, och på kvällen var det volleyboll som vanligt och för första gången var det Ebba som skulle vara hemma ensam med småtjejerna. Hela hösten har våra föräldrar varit barnvakt och det har i princip inte varit någon incident alls, på sin höjd att Lill gnällt lite och man fått gå in och stoppa om henne. Men när vi spelat sista setet mellan halv tio och tio och kollade mobilen hade Ebba ringt och det hade krisat med Lill som blivit jätteförkyld plötsligt. Stackars Ebba 😔 Och Lill.

Så vi fick sno ihop våra saker och rusa hem istället för att göra den där övningen som vi planerat göra efter träningen. Det blir till att köra dubbelt idag, när nu det ska inträffa eftersom vi ska på glöggbjudning klockan sex…. 😃 

Trevlig helg allihop! 

Här är länken till träningsjulkalendern, gå med du också!

https://www.facebook.com/events/1521904641465917/

Torsdagsträning

Har just sjunkit ner i soffan på jobbet efter ett riktigt roligt pass på Fitness 24Seven vid Dockan i Malmö. Lillbrorsan svarade på sms:et om Toughest och var dessutom ledig på morgonen idag och kunde hänga med och träna. Och på nåt märkligt sätt blir det alltid lite extra roligt då. Inte för att Max på något sätt är oinspirerande utan för att Hampe alltid kommer med helt nya, utmanande övningar som oftast är akrobatiska och gör att man känner sig lite som en cirkusartist 😃 

Armhävningar på medicinboll under övervakande av brorsan. Gammal bild från i våras, men ser ungefär likadant ut nu :) 

Det var ju han som introducerade armhävningar på tre medicinbollar, som fick mig att börja hoppa upp till en stång och köra chins och sen ner och göra pushups. Det är också han som introducerat handstående armhävningar och idag körde vi ”Crow pose” på bossboll. Inte helt enkelt, framför allt var det svårt att komma upp. Men efteråt fick jag beröm av en tant som stod bredvid 😃 

Det jag har mest ångest för inför de här passen är som vanligt löpningen. Inleder alltid med 15 löpning som innefattar några kortare intervaller:

10 min - 12 km/h (5-minuterstempo)

1 min - 15 km/h (4-min tempo)

1 min - 12 km/h

1min 15 km/h

30 sek 12 km/h

30 sek - 15m/h

1 min- 12 km/h

Ser kanske inte mycket ut för världen, men jag tycker det är skitjobbigt. Och på nåt sätt ger löpning mig alltid lite ångest, antagligen för att jag inte är så himla bra på det. Imorgon är det lördag och då planerar jag att ge mig ut på en 7 km intervallrunda igen. Förra lördagen tog jag mig ut i ihållande, iskallt novemberregn och kände mig så sjukt stolt över mig själv. När jag var yngre, och höll på med hästar fanns det inget väder i världen som rådde på mig, men nu när jag är äldre har jag blivit lite mer bekväm kan man säga. Så jag erkänner att jag hoppas på uppehåll imorgon förmiddag, men jag lovar att jag springer oavsett :)

Hopp-pullup-burpies

Ett år senare

Jaha, ett år senare får man väl säga 😃 Det har helt enkelt inte fungerat för mig att hålla den här bloggen levande under det år som gått, men nu känner jag att jag saknar bloggandet och ska göra ytterligare ett försök. Inte bara för att jag saknar att skriva och posta vackra bilder, utan för att jag känner att jag under hela hösten känt mig ofattbart tränings-omotiverad och behöver träningspepp mer än någonsin. Inte så att jag slutat träna, jag kör precis som vanligt minst tre dagar i veckan, men själva nöjet och glädjen inför träningen har lyst med sin frånvaro. Och för mig är det både ovanligt och irriterande. Jag brukar ju vara den som får härliga endorfin-glädje-rusher under Body Step-passet och som känner mig spänstig och stark när vi kör cross-fit-aktigt på gymmet. Men nu har jag bara gått dit och gjort vad jag ska. Jag har kört 110% som vanligt, men utan att få kicken. Så att starta igång bloggandet igen är helt enkelt ett försök att hitta tillbaka till glädjen i träningen. Vi får se hur det går….

Jag har lite hobbyanalyserat att det är avsaknaden av mål som är anledningen. För ett år sedan anmälde jag mig till Toughest och då hittade jag en helt annan målmedvetenhet i min träning. Sen sprang jag loppet och det var en så sjukt härlig och peppande upplevelse. Men sen dess har motivationen sakta försvunnit, kanske för att jag inte har det där målet som hägrar i fjärran.

Mina fina lagkamrater i Team Six Pack! Åsa och Milou!

Dragons back. Sån ångest jag hade natten innan efter att ha varit där och klättrat upp och känt lite på hindret dagen innan loppet. Inte så svårt, men så jäkla obehagligt att hoppa ut sådär och ta tag i en pinne... Eller trilla ner. Men det gick så bra och jag var så sjukt stolt efteråt! 

Nu börjar det bli dags att anmäla sig igen och då hoppas jag få samma inspirationskick som förra året. Denna gången är planen att köra med lillbrorsan, a.k.a akrobaten och skäggmannen Hampus. Och så hoppas jag få med även min käre make. Det kommer bli tufft, framför allt ser jag inte på något sätt fram emot de långa passen i det iskalla havet. Det var verkligen min stora utmaning - mina fötter frös till två hårda, okänsliga klumpar och det var verkligen en pina att springa de sista kilometrarna och att ta sig upp för den där väggen gick inte alls. Men jag var glad ändå! Nästa år ska jag köra ordentliga strumpor och kanske ett lite högre löptempo 😃