Jaha, ett år senare får man väl säga 😃 Det har helt enkelt inte fungerat för mig att hålla den här bloggen levande under det år som gått, men nu känner jag att jag saknar bloggandet och ska göra ytterligare ett försök. Inte bara för att jag saknar att skriva och posta vackra bilder, utan för att jag känner att jag under hela hösten känt mig ofattbart tränings-omotiverad och behöver träningspepp mer än någonsin. Inte så att jag slutat träna, jag kör precis som vanligt minst tre dagar i veckan, men själva nöjet och glädjen inför träningen har lyst med sin frånvaro. Och för mig är det både ovanligt och irriterande. Jag brukar ju vara den som får härliga endorfin-glädje-rusher under Body Step-passet och som känner mig spänstig och stark när vi kör cross-fit-aktigt på gymmet. Men nu har jag bara gått dit och gjort vad jag ska. Jag har kört 110% som vanligt, men utan att få kicken. Så att starta igång bloggandet igen är helt enkelt ett försök att hitta tillbaka till glädjen i träningen. Vi får se hur det går….
Jag har lite hobbyanalyserat att det är avsaknaden av mål som är anledningen. För ett år sedan anmälde jag mig till Toughest och då hittade jag en helt annan målmedvetenhet i min träning. Sen sprang jag loppet och det var en så sjukt härlig och peppande upplevelse. Men sen dess har motivationen sakta försvunnit, kanske för att jag inte har det där målet som hägrar i fjärran.
Mina fina lagkamrater i Team Six Pack! Åsa och Milou!
Dragons back. Sån ångest jag hade natten innan efter att ha varit där och klättrat upp och känt lite på hindret dagen innan loppet. Inte så svårt, men så jäkla obehagligt att hoppa ut sådär och ta tag i en pinne... Eller trilla ner. Men det gick så bra och jag var så sjukt stolt efteråt!
Nu börjar det bli dags att anmäla sig igen och då hoppas jag få samma inspirationskick som förra året. Denna gången är planen att köra med lillbrorsan, a.k.a akrobaten och skäggmannen Hampus. Och så hoppas jag få med även min käre make. Det kommer bli tufft, framför allt ser jag inte på något sätt fram emot de långa passen i det iskalla havet. Det var verkligen min stora utmaning - mina fötter frös till två hårda, okänsliga klumpar och det var verkligen en pina att springa de sista kilometrarna och att ta sig upp för den där väggen gick inte alls. Men jag var glad ändå! Nästa år ska jag köra ordentliga strumpor och kanske ett lite högre löptempo 😃
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar