Förlossningsberättelsen!

Eftersom jag tror att många som läser det här är mammor eller mammor-to-be tänkte jag dela med mig av förlossningsberättelsen. Varnar känsliga läsare och folk som har svårt med mycket text :)

120830

Jag hade lyckats övertala Max att vi tillsammans skulle gå på sista träffen på föräldrautbildningen här i Svedala. Vi har inte varit på de två tidigare då vi haft förhinder och även tyckt lite att det inte var speciellt länge sedan vi gjorde det där och vi känner oss trygga i vår kunskap om förlossning och amning osv. Nu var det dags för BVC att informera och då tänkte jag att hade vi inget annat för oss kunde vi gå dit, mest bara för att träffa lite andra folk från bygden, för såna känner vi ju inte så många. 

Dessutom hade Therese, som jag fått kontakt med som är gravid och bor i Sjödiken hon med, sagt att hon går hos samma barnmorska som jag och att hon och hennes man skulle dit. 

Nåja, short story long, vi gick dit iallafall, både jag och Max och Inga var hemma och tog hand om Vira och Ebba. Redan när vi satt där kände jag att jag hade börjat få en del sammandragningar, som hade tendens att kännas lite mer regelbundna. De var inte speciellt jobbiga eller så, men ändå tydliga, som ganska intensiv mensvärk. Sen cyklade vi hem och fixade mat och de där sammandragningarna ökade i styrka ganska fort. Jag kunde plötsligt inte bara genomlida dem, utan var tvungen att sätta mig ner och andas igenom. Sen fick jag ju fara upp direkt och laga mat, fixa med Vira och sen, när sammandragning kom, kasta mig ner på sackosäcken, blunda andas, parera Vira som kastade sig efter mig och ville busa :) Ganska långt från hur det var med första barnet. Då hade jag ingen två-åring som kom rusande som ett litet snorigt ånglok och kastade sig på en mitt när jag satt i en värk. Eller kom brännande med sin Bobby-car och kraschade in i mitt smalben så jag fick svårt att bestämma vilket som gjorde ondast, värken eller krocken :) 

Men det gick bra det här med. Vi fick i oss mat och Vira gick och lade sig klockan sju som vanligt. Då stannade jag kvar i sovrummet och läste, och gick runt lite eftersom jag upplevde att värkarna kom tätare om jag rörde mig. När de rullade in kastade jag mig på sängen, alldeles platt med armarna längs sidorna, körde havsandning och med varje utandning dök jag ner i värken, liksom sjönk ner i bäckenet där det gjorde som ondast. 

Klockan åtta gick jag på toa och då gick slemproppen. Jag gick ner och meddelade Inga och Max att den hade gått och att det med största sannolikhet var på gång på allvar. Smsade lite med Klinte och Frida för att berätta läget. 

Sen tilltog värkarna och jag låg ner mest hela tiden. Först kunde jag läsa emellan, men sen blev även det svårt, det var för jobbigt att skifta mellan boken (på telefonen) och värk-timern. Max kom upp och lade sig bredvid mig i sängen och jobbade och fick till slut i uppgift att sköta klockningen då det blev för svårt för mig att hantera både app och värkstart. 

Jag tror klockan var runt tio när jag ringde in till förlossningen. Då hade vi googlat på hur långt det ska vara mellan värkarna när man är omföderska och fått svaret 5 min. Jag hade då väldigt regelbundna värkar med 5 min emellan och de varade i princip 1 minut åt varje gång. 

Hon på förlossningen sa dock " Står du ut med smärtan så kan du vänta till du har 4 min emellan". Och jag stod väl ut tyckte jag. Inte för att det var skönt, men jag tyckte jag hanterade det bra med andningen. 

Vi halv tolv hade jag börjat få en "liten" mellanvärk mellan varje "stor" värk. Dvs en som bara varade 30 sek. Jag började känna att vi kanske skulle åka in, mest för att jag förstod att det skulle bli ett helvete att hantera värkarna sittandes i bilen och gåendes från parkeringen in till Förlossningen. 

Klockan tolv prick checkade vi in på förlossningen på MAS. Vi ringde på klockan och en snäll kvinna kom och öppnade precis i samma ögonblick som en värk drar igång och jag står där med händerna kupade runt en vetepåse som jag har instoppad under tröjan och jag blundar, andas och fokuserar och de, Max och kvinnan håller tålmodigt dörrarna öppna tills jag är redo att komma in. Vi får ett rum, inga problem den här gången, verkar som vi är ensamma på förlossningen denna regniga torsdagkväll. Jag lägger mig ner och fortsätter helt enkelt mitt värkarbete på samma sätt som tidigare; havsandning och dyktekniken. Varje gång jag känner en värk rulla in fokuserar jag på att släppa alla spänningar i axlar och haka och bara dyka ner i smärtan och sjunka ner i bäckenet. Vid den här tidpunkten kör jag främst kaxig coachning i huvet, alltså "Bring it on, är det allt du har? Jag fixar det, kom igen bara!" Jag ser även till att njuta riktigt ordentligt när en värk ebbar ut, för det är bara himmelriket när det släpper :) 

Kvart i ett kommer barnmorskan, som hette Elna, in och undersökte mig. Öppen 7 cm! Känner mig grymt stolt över mig själv och high-fivar Max som sitter bredvid och äter godis och läser bok. Hans roll i mina förlossningar blir tyvärr inte så stor, fast hans närvaro och stöd och stora hand på slutet är ju helt ovärderliga. Men i övrigt får han bara sitta och titta på när jag andas :) 

BM frågar iaf om jag vill ha lavemang och det tog jag förra gången så jag tackade ja. Aldrig en mysig upplevelse såklart, men man står ju ut. 

Därefter skulle jag duscha och då blev det riktigt stökigt. Jag drog igen dörren till toan och insåg inte att den automatiskt låstes då, vilket innebar att Max typ fick panik därute. "Du får ju inte låsa dörren!!!" samtidigt som jag fick värk och var tvungen att kasta mig på toastolen och försöka hantera smärtan. Det var riktigt stökigt att duscha och samtidigt ha värkar, jag ville ju bara ligga på sängen där jag kunde fokusera och slappna av. Att ta emot värkarna stående var inte alls lika kul och jag sprutade av misstag ner hela elementet för jag hade värk och blundade och kunde inte alls styra munstycket :) 

Nån gång lite senare kom Elna tillbaka och frågade om jag ville ha lite lustgas, vilket jag tackade ja till eftersom det ju funkade så bra förra gången. Dock upplevde jag inte samma sensation den här gången, gasen tog inte udden av värkarna lika effektivt och jag tyckte inte det där munstycket var så särskilt samarbetsvilligt. I mitt lustgasrus analyserade jag smärtan och kom fram till att det kändes som om någon långsamt placerade en sån där båtcontainer med bly på mitt bäcken. Bara lät den sänkas ner liksom "Här ställer jag den" för att en liten stund senare ångra sig och "Eller nä, förresten, jag ställer den nån annanstans." För att sen komma tillbaka igen "Fast kanske står den bra här ändå..." 

Smärtan gick nu långt ner i benen och min mentala coaching hade gått över till mer "Du fixar det, nu är vi snart uppe på toppen, håll ut, snart avtar det. Nu, nu känn hur det ebbar ut. Håll ut hela vägen. Lite till bara."

Det kändes som det höll på i en evighet och jag var hyfsat rastlös och ville bara att det skulle bli färdigt. Nån gång vid halv tre tror jag att jag frågade Max: "Men varför händer inget? Ska de inte komma och göra nåt mer? Vi har ju varit här jäääättelänge!!"Jag tror att Elna kom där nån gång också, jag fick henne att höja lustgasen ett snäpp och hon lovade att komma kvart i tre och undersöka mig igen. 

Kvart i tre låg jag och undrade "Men kommer hon inte snart då???" Och såklart kom hon, tio i tre. Undersökte mig och sa "Du är fullt öppen. Jag tror att om vi tar vattnet nu så kommer bebisen." Och jag sa "Ja, men då tycker jag vi tar vattnet så vi kommer vidare med det här." 

Så de tog vattnet, det var en annan tjej där med. Sen sa Elna "Du kan ju prova trycka på lite." Och då gjorde jag det och då kom krystvärkarna rullande. Nånstans här missuppfattade Elna längden på en värk vilket gjorde att bebin fastnade lite, men det var inget jag direkt märkte av, jag lydde bara deras order och påhejningar och sen njöt jag till fullo av den där läskiga känslan när bebin ploppar ut och man vet att nu är det över! Och sen att få träffa henne, det lilla pyret! Alldeles underbart! 

Eftersom hon fastnat lite var hon lite blå och smurfaktig hela första dygnet, men nu har hon fått en mer normal hudfärg och är hur fin som helst! 

Nu är man bra sugen

Såhär två dagar innan BF är man bra sugen på att den ska komma ut. Och så är jag sugen på mögelosten jag har i kylen. Och på rött vin.
Igår tog vi en milslång cykeltur i omgivningarna och sen var det ganska mycket sammandragningar samt sjukt mkt typ halsbränna, vilket jag bara haft kanske två ggr tidigare under graviditeten. Så jag hoppades att det skulle dra igång. Men icke.
Idag kommer svärmor och bor hos oss den här veckan, känns skönt att ha nån som är här så vi slipper dra upp Virisen mitt i natten ifall det skulle bli bråttom.

Den här ligger och väntar på mig i kylen. Bebin får minsann ta och komma ut innan den är uppäten!

För alla nyfikna

Här kommer då bilden ni säkert gått och väntat på: MAGEN :)
Vi tog denna i söndags, så det var alltså i v39. Vecka 40 börjar idag och det är exakt en vecka till beräknad förlossning. För min del får bebin gärna komma snart, för jag börjar bli ganska trött på att ha den i magen :)

Om ni tycker jag står och svankar kan jag meddela att det visst är så jag ser ut just nu :) 

Sjukt varmt...

Alla som bor i Skåne har nog noterat att det både igår och idag är sinnessjukt varmt. Igår gick jag långsamt mellan huset och soffan under äppelträden och luften däremellan dallrade och jag kände mig svimfärdig varje gång. Dessutom hade vi varit på mingelparty på lördagkvällen, vilket innebar att jag stod upp alltför länge, sen ordnade Max en barstol åt mig där jag satt resten av kvällen, förutom några svängar på dansgolvet. Inget av det var särskilt bra för Piriformis, och igår var jag stel och ond :(
Idag är det lite bättre, men efter en alltför stadig lunch på Operagrillen, ja, jag jobbar visst fortfarande.... känner jag mig som ett gigantiskt klot som rullar ner bland Malmöfestivaldeltagare på Södra Förstadsgatan. Ett varmt, klibbigt klot i svarta stödstrumpbyxor och blank panna. Ugh... Jag brukar inte vara den som klagar på värme, tvärtom, men det känns ju liiiite typiskt att det måste brassa på såhär preciiiis sista veckan av graviditeten. Den har ju haft hela sommaren på sig....
Nu hoppas jag att bebin kommer snart, alla frågar om det känns som det är dags, men jag vet helt enkelt inte. Med Vira kände jag inte det förrän det verkligen satte igång så det kanske blir på samma sätt den här gången.

På poolparty med magen gömd under bordet.

Så förbannad

Det tog ett tag innan jag kopplade ihop det förra inlägget med mitt oerhört dåliga humör. Konstigt egentligen, för så har det ju alltid varit. När jag inte tränar blir jag förbannad. Skitirriterad och arg. Inte bra alls.
Igår var jag så fruktansvärt arg på saker hela tiden, det gick bra att hantera på kontoret, där jag ändå satt ensam framför datorn och enda irritationsmomentet var saker som jag läste på internet. När vi sen gick på lunch kände jag hur det liksom nästan kokade i mig och jag blev helt oresonligt irriterad på folk som tex gick för långsamt framför mig, gensköt mig med en barnvagn eller bara tittade på mig på ett sätt som jag inte tyckte var bra.
På lunchen satt Oskar som vanligt och klagade på det mesta eftersom vi valt ett lunchställe som han inte  till 100% samtyckte till och detta hör ju till vardagen, men igår kände jag bara för att stoppa ner en servett i halsen på honom. När jag sen satt och åt kom en stackars, skröplig tant från okänt land och tiggde pengar och jag blev så sjukt irriterad på att jag inte ens kunde få äta ifred utan att bli ansatt av tiggare så fort man begett sig förbi Triangeln ner mot Möllan. Detta var såklart jättetaskigt, den stackars gumman har det ju jättjobbigt och svårt och kan med stor sannolikhet vara tvingad av nån otäck maffia att gå runt på restaurangerna och tigga. Men det är det jag försöker säga, min irritation är helt oresonlig, jag antar att det är så en tjur känner inför det där röda skynket, han kan liksom inte förklara varför det gör honom så himla arg.
På väg tillbaka till kontoret gick jag ensam och då kom en av de här förbannade människorna från God El och började prata med mig. Vi har länge beklagat oss över dem, då man inte kan ta två steg utanför dörren utan att de kommer och attackerar en i mängder. Och den här igår, han ska nog bara vara glad att jag inte hade nån handväska för då hade risken varit stor att jag råkat lappa till honom i ren ilska....
Jag vet ännu inte riktigt hur jag ska lösa det här, det blev bättre under eftermiddagen och kvällen igår och jag hoppas att jag slipper dylika dagar framöver. Det är så irriterande att vara så irriterad, eftersom jag kan se att det är helt oresonligt, men samtidigt inte riktigt kan styra hur jag känner. Kanske om jag ökar på dosen armisar eller försöker komma ut på en cykeltur?

Dåligt med träning...

Åjåj, nu har det verkligen inte blivit ordentligt tränat på ett tag. Jag minns inte riktigt hur det började, men jag märkte att det gjorde mer ont efter att jag tränat, den gamla hederliga Piriformisen alltså. När jag inte tränade fungerade vardagen fint och jag hade inte alls ont utan kunde plötsligt studsa upp ur sängen och generellt röra mig väldigt fritt.
Men i söndags morse, när jag var alldeles ensam hemma tänkte jag att jag skulle köra Body Pump på morgonen, innan frukost, så jag drog fram alla grejerna och drog igång. Genast kände jag att det blev dåligt vid knäböj, och mitt i knäböjslåten fick jag släppa stången och köra utan. Uj, det funkade så dåligt :( Jag tänkte dock "Jag kör vidare med armlåtarna" och lade mig ner för att köra bröst. Då fick jag den där märkliga känslan av andnöd i hela kroppen som kan infinna sig när man är ganska gravid och ligger på rygg. Det är en mycket underlig känsla som är svår att förklara och som jag tror beror på att barnet trycker på stora kroppspulsådern. Känslan är tyvärr inte bara underlig, utan även oerhört obehaglig. Så då gav jag upp och gjorde mina armisar mot en stol istället. Det funkar iallafall fortfarande bra och jag gör 40 st varje dag vilket får upp pulsen och man känner hur ryggen, armarna och hela bålen får jobba. Nu har jag dessutom dragit med Max på min armis-utmaning, dvs jag tvingar även honom att göra så många han klarar varje dag. Han får såklart inte göra sina mot badkaret utan på marken :)
Jag får väl dock inse att jag inte kommer köra ett BP pass i vecka 40 som jag gjorde med Vira, men men... det går nog bra ändå.
Nu kanske man kan tänka sig att jag skulle kunna gå promenader istället, men se det funkar inte heller så bra :( För så fort jag börjar promenera så får jag såna förvärkar att hela magen knyter i hop sig till en stenhård kula och det är skitjobbigt även det. Möjligen skulle jag kunna cykla, igår körde jag med "2-minuters-marginal-stilen". Jag hade tid hos MVC halv åtta och blev lite försenad men blev mycket nöjd när jag gled in där två minuter i halv trots allt.
Sen pratade hon en massa om föräldrautbildning osv, vilket jag känner mig sådär intresserad av. Det var ju inte särskilt länge sedan jag var på föräldrautbildning och enda anledningen jag ser att gå dit är för att träffa lite nytt folk att hänga med under föräldraledigheten. Jag har dock blivit lovad mammagrupp och hoppas på att hitta nån trevlig där. I vilket fall gjorde snacket att mötet drog ut på tiden och klockan var tio i åtta när jag rusade ut genom det pensionärsfyllda väntrummet och slängde mig på cykeln. Utan att ha egentlig uppfattning om hur lång tid det tar att cykla från vårdcentralen till stationen brände jag på allt vad jag kunde och knatade in på perrongen med två minuter till godo. Pulsen gick dock inte ner till det normala förrän i Svågertorp :)
Nu är jag i v 39 och bebisen kan vara här närsomhelst! Tjihoo!

Tre veckor kvar!

Nu är det tre veckor kvar innan BF och hittills funkar allt bra! Var hos MVC idag och allt verkade toppen förutom järnvärdet som var nere på bottennotering, 103, trots at jag tycker att jag äter mina tabletter som jag ska. Kanske kan det förklara den totala trötthetsattacken i lördags kväll då jag somnade efter maten, vid åtta, och vaknade med Vira tio i sju på söndagen.. Eller så var det bara en helt vanlig, icke järn-relaterad, trötthetsattack. I vilket fall blev det bättre efteråt och nu känner jag mig pigg igen!
Bebisen är nu helt fixerad och barnmorskan var lite lite orolig över att Max ska iväg på Way Out West i helgen, men jag tänker att den nog håller sig kvar i magen ett tag till. De varnar mig dock hela tiden för att det antagligen kommer gå fort, både min ordinarie barnmorska och hon som var stand in förra gången när den vanliga var på semester. Och fort kan ju vara bra, men helt inte FÖR fort... jag vill gärna hinna in till BB tack :)

Igår var en mycket fin gammal vän på besök och jag gjorde hallonpaj efter mammas recept och så vaniljvisp till det. Inte direkt ett hälsorecept, men så är jag ju lite av uppfattningen att om man ändå ska äta kaka kan man göra det ordentligt. Har blivit sjukt många pajer den här sommaren, är väl lite en effekt av att ha flyttat och många som dyker in på fika. Standard har varit äpplesmulpaj, med kanel och kokos i smulet. Och så havreflarn också. Allt enkelt att göra :)

Från ena hållet...

Och från andra hållet, med kula på magen :)

Dock hade jag såpass mycket energi igår att när gästerna gått och Vira sov sött i sin säng rullade jag ut mattan och körde Body Balance. Kändes riktigt bra, förutom att det börjar bli jobbigt i maglåten, det här med att ligga på rygg på det sättet funkar sådär. Eller det fungerar en stund, men sen känns det liksom märkligt i hela kroppen. Så då tar jag paus. 

Kan dock inte låta bli att vara liiite avundsjuk på Max som under tiden var ute och sprang här...

Idag har Max bestämt att det blir Body Pump, jag som egentligen hade planerat att packa upp lite lådor... får se hur det blir.

Nyfödd och Body Pump

Igår var vi och hälsade på en alldeles pytteliten bebis. Han har ännu inget namn och är bara 1,5 vecka gammal och sådär smal som bebisar är vid den tiden. Ni vet, de har liksom inget fett att fylla ut sitt lite för stora skinn med, utan det hänger på de där sladdiga benen och de känns bräckliga som fågelungar att hålla i. Jag kan inte fatta att jag kommer ha en egen sån där fågelunge om några veckor. Herregud! Hur ska det gå?
Vira uppförde sig riktigt exemplariskt. När hon sprang ut i trädgården och jag ropade efter henne stannade hon och vände sig mot mig. Jag sa då att hon måste stanna i trädgården och inte gå ut på vägen (inte en trafikerad väg, utan mer en gård mellan husen, men ändå) och då lydde hon mig. Det kändes som en vinst! I vanliga fall brukar hon flina och göra tvärtom, vilket såklart gör mig väldigt frustrerad. Men kanske finns det hopp även för olydiga Vira. Hon lydde mig även när jag bad henne att inte klättra upp i trappan. Vilka framgångar!
När vi kom hem stoppade vi Virisen i säng och sen körde vi Body Pump i vardagsrummet. Eftersom jag kan programmet hyfsat bra och bara behöver lyssna på instruktionerna (snarare än titta) så stod jag bakom Max vilket ger mig möjlighet att gapa och skrika instruktioner och heja-rop åt honom. Han verkar tycka det är sådär.... hävdar att jag låter så arg när jag vrålar "Ner med rumpan!" när han står och kämpar i plankan. Men jag hävdar att han borde uppskatta det istället, tänk folk betalar ju dyra pengar för att ha en PT som skriker åt en :) Och jag är dessutom generös med uppmuntran också, det blir många "Skitbra jobbat! Grymt!" också, sådeså!
För egen del kändes det underbart att träna! Som vanligt lite tungt för piriformis-rumpan i rygglåten, men jag kör med minilite vikt (10 kg mindre/sida än Max !!!)
Tyvärr blev det inga foton igår, vi missade det helt. Så ni får hålla till godo med ett BB-foto från förra veckan!

Kolla in koncentrationen. Och vårt ännu ganska oinredda vardagsrum. Och den prickiga katten under fåtöljen :) 

Nedräkning?

Alltså såhär, när det är mindre än en månad kvar får man väl säga att man är på upploppet eller?
Att nedräkningen har börjat, att det nu bara är veckor kvar?
Enligt nyhetsbrevet från Min Bebis räknas jag som fullgången i slutet av denna veckan, det innebär att bebin är färdig och i princip kan komma närsom. Skulle den komma inom kort är det tveksamt om vi hinner packa upp alla lådor och riktigt komma i ordning. Fast å andra sidan går det så himla långsamt med det där, jag kämpade med att sätta in cd-skivor i såna här väskor igår och svor högt och ofta över magen som är i vägen hela tiden. Vi vill alltså spara våra cd-skivor men slänga alla fodralen. Jag tömde en ica-kasse med skivor i en cd-väska för 120 skivor. Sen orkade jag inte mer.

Ryggen vann över bihålorna!

Jaha, tanken var ju att det skulle vara en liten text här, men den hängde visst inte riktigt med när jag bloggade från mobilen. Inte första gången det händer heller.... 

I ivlket fall kan jag berätta att tröttheten i ryggen till slut vann över trycket i bihålorna. När ryggen blir för sliten måste den helt enkelt botas med Body Balance och det funkade jättebra, även att stå i hunden :) Och efteråt kändes allt mycket bättre! Kunde dock inte låta bli att vara lite avundsjuk på maken som tog en tvåtimmars mtb-runda i skogen. Åååh, jag är så himla sugen! Så fort det känns lite som höst ute får jag såna enorma mtb-känslor och då är det tufft att veta att det är lääänge tills jag kan cykla i skogen igen :( Men, den som väntar på nåt gott! 

Nu går jag in i vecka 37 för den som undrar! Det är inte långt till bebin är färdigbakad och i helgen hittade jag och packade upp (med stor assistans från min mamma) en massa yttepyttesmå kläder. 

Jag tänkte nog att det skulle kännas mer verkligt andra graviditeten, att jag skulle förstå att det kommer en bebis; man har ju gjort det en gång liksom, men inte alls. Det känns helt overkligt att det ska komma ut en mini-person som ska ha de där minikläderna på sig. Hur mycket den än boxar mig i revbenen kan jag inte fatta att det faktiskt är en riktig person där inne, en som jag snart ska får träffa och som jag är så nyfiken på vem det är! 

Genomfört pass! Till slut...

I lördags genomförde jag ett riktigt styrkepass. Inte så att jag körde styrka, nejnej, det var Body Balance, men det krävdes en hel del styrka för att ta mig igenom passet.
Förra veckan kände jag hur det började killa i halsen i onsdags, och sen blev det bara värre. Vira har också varit förkyld så jag antar att det är hennes dagisbaciller jag dragit på mig. Så i torsdags tog jag beslutet att stanna hemma och kurera mig. Både bli kvitt förkylningen, eller iallafall häva den innan den fick ordentligt fäste, och dessutom sova ut ordentligt, nåt jag känner att jag saknat på sistone. Jag gick som vanligt upp och åt frukost med familjen, sen åkte Max och Vira till jobb och dagis och jag gick och lade mig igen och vaknade kvart i ett. KVART I ETT! Det kändes helt bisarrt! Och som att det verkligen behövdes. Visst har förkylningen hängt kvar lite, men den vände iallafall och som sagt kände jag mig tillbaka på banan redan i lördags.
Dock kasade sov-mästaren Vira av banan lite i lördags kväll. Istället för att bara lägga sig till rätta med nalle och täcke började hon gallskrika när jag gick ut ur rummet. Vi lät henne hållas ett tag, men när hon inte verkade lugna sig gick jag in och satte mig bredvid henne tills hon somnade. Sen gick jag ut, bytte om, rullade fram mattan och körde uppvärmningen och solhälsningen och halva första benlåten i BB. Sen vaknade hon igen. Bara att gå upp och sitta bredvid sängen. Och jag satt där till långt efter hon somnat, hon låg och snusade så tryggt och tungt och jag smög ut, gick ner och körde om halva benlåten. Då vaknade hon igen. Ööööh.... Max var och handlade och kunde inte vara till nån hjälp, så jag gjorde om proceduren igen och medan jag satt där hörde jag hur Max kom hem och rullade ut en nyinköpt gräsklippare (från Blocket, i Svedala) på stenläggningen utanför och jag smög ner, satte mig vid köksbordet och tänkte att "Nä, det är inte meningen idag helt enkelt. Det blir ingen träning." Men när jag berättade vad som hänt och att jag nu gav upp sa Max "Nej! Det är klart du ska träna. Nu kör du, jag tar Vira om hon vaknar. Du vet att du behöver det." Och då menar han inte fysiskt, att jag behöver träna av en eller annan anledning, utan bara för att han vet att jag mår så mkt bättre när jag gör det (och dessutom blir en mkt trevligare och behagligare fru och mamma... :) )
Så jag gjorde det. Och naturligtvis var det toppen!

FinasteVira och Elliot. Tänk vad vi kommer att sakna er när ni flyttar!

Gottgott. Såhär mycket glass får man när Max lägger upp :) 

Inga bilder från passet dock, däremot kan jag bjuda på lite sommarkänsla från en av många härliga eftermiddagar med Klinte och Elliot samt jordgubbsbild. Oj, vad det äts jordgubbar nu. Och järnvärdet är back-in-business och totala-tröttheten har jag inte känt av på en vecka! Heja heja!
Dock är magstorleken på understa kurvan, vilket inte oroar mig alls, där var jag hela tiden med Vira också (och hon var ju inte direkt nån jätte när hon föddes) men nu var jag alldeles precis under understa kurvan vilket gjorde MVC-Maria lite orolig. Så nu ska hon ha koll på mig så jag inte fortsätter halka nedåt. Jag tror dock inte det är nån fara. Hon envisas dock med att även väga mig, nåt jag oftast slapp när jag var gravid med Vira. Om det ser ut som allt står bra till förstår jag inte varför jag måste vägas? Själv tycker jag bara det är.... jag vet inte, lite onödigt att veta. Jag ser ju hur kroppen ser ut, och jag vet ju hur den brukar se ut (dvs vad jag siktar på när bebin är här). Jag behöver inte veta exakta kilon, det gör mig bara stressad av nån anledning. Men det är ju bara jag kanske. Jag har ju aldrig haft nån vana att väga mig, det har mest hänt ibland när jag av en eller annan anledning hamnat framför en våg.
Puh, vilken lång text det blev. Nu ska det jobbas.

Snart bättring

Nu har det varit tyst här ett tag, med godkänd anledning om ni frågar mig :) flytten gick för en dryg vecka sedan och det är fortfarande total kaos. Vi delar nu huset med 140 flyttlådor, eller kanske år de bara ungefär runt hundra nu, men de tre timmar jag lägger på att packa upp varje dag känns långt ifrån tillräckliga. Blir väl en fem lådor om dagen kanske, och när skulle vi vara klara då? Dessutom är det naturligtvis mängder av saker som ska köpas på Ikea och Bauhaus och KRauta och allt vad det heter, detta är ju ett modernt hus utannån större inbyggd förvaring och vi kommer ju från 50- talshus med källare och massor av skrymslen och förråd. Kämpar med att slänga samt få maken att göra detsamma :) (hur många jackor kan man ha liksom??) Samtidigt skolar vi in Vira på nya dagiset, samtidigt har jag hela tiden heldagsworkshops på jobbet, vilket är jätteroligt men såklart lite jobbigt då man blir helt slut i huvet efteråt. Och så ska jag hålla en kurs för första gången nästa vecka... Som jag måste repa in... Och så är det midsommar och tills imorgon ska vi ha handlat en massa mat samt producerat två silltårtor... Och jag har ännu inte hittat min bok eller min havandeskapsolja. Och jag är fortfarande gravid i sjunde månaden. Så ni förstår, det är mycket nu... Min gravida vän frågade mig häromdagen om jag aldrig sov mitt på dagen; haha! Sa jag förresten att vi inte har internet? Jag är tacksam för min iPad med 3G :) Tyvärr innebär ju detta att det blir för lite fokus på träning, för mitt i allt uppackande måste man ju försöka ha ett normalt liv, dvs tvätta kläder, umgås med barnet, laga mat, handla osv. Men jag har mina kettlebells lättillgängliga och har fått till något kort pass på kvällen. Nu längtar jag efter Body Balance, skulle behöva lite fokus och ro. Men, sist men inte minst: vi har flyttat till ett helt fantastiskt ställe! Det är mycket bättre än jag kunde drömma om och jag är så glad varje dag! Det kommer lite bilder strax!

Flytta inte gravid!

Åh, fy fasiken vad det är jobbigt just nu, om man nu får lov att klaga lite. Alltså, den här flytten sliter så mycket på min stackars kropp. Och precis som Max just påpekade går jag ju runt och beter mig som om jag inte var gravid, och det straffar sig. Men jag blir ju samtidigt så frustrerad, för att inte tala om stressad, av att inte kunna hjälpa till och fixa saker. Så då gör jag det ändå, men fy vad det inte går bra. Nu tar det kortare och kortare tid innan jag blir helt sänkt, det är höftontet som spökar, fram emot kvällen är det så himla spänt att jag inte har nåt annat val än att lägga mig i sängen (på sidan såklart) och kolla på tv-serier (har just börjat med "Girls"). Samtidigt som jag känner mig stressad över att det är så mycket kvar att göra och packa. Idag är det måndag och flytten går på onsdag... Jag fattar inte hur vi ska hinna när jag bara är knappt halv.
Tillråga på allt har jag börjat få nån himla halsbränna, fast det bränner inte, det gör bara ont, ungefär som när man sväljer "fel". Hade det nån gång när jag var gravid med Vira, och nu tänker jag att det är till viss del stressrelaterat, samt pga den dåliga maten man äter när man håller på att fixa i ett alldeles tomt hus. I vilket fall gör det ju inget roligare och nu önskar jag såklart bara att allt är över, men jag kan ju utan svårighet inse att det är lååååångt tills dess. Allt ska ju packas upp också, och organiseras och placeras och möbleras... Kanske måste jag anlita en assistent?
Får glädjas åt att det är jordgubbssäsong och att de går att få tag på överallt i stan och att MVC-sköterskan uttryckligen ordinerade jordgubbar för järnvärdet :)

Prometheus i 4D

Eftersom vi planerat heldag bland packlådorna idag ställde mina föräldrar upp och hämtade Vira på dagis igår och tar hand om henne ända till ikväll. Ebba i sin tur var på kalas i Rydsgård och blev levererad till vår dörr i morse, vilket innebar att vi igår kväll och natt var helt barnfria!
Detta beslöt vi utnyttja och istället för att gå hem och börja packa igår kväll bokade vi bord på Restaurang Rebell på Friisgatan och biljetter till sena föreställningen av Prometheus - nya Alienfilmen som är en prequal till första filmen.
Maten på Rebell var som vanligt god och det var skönt att kunna ligga lite på soffan på kontoret och jäsa lite innan det var dags för bio.
Sen började det roliga :) Alla ljud och vibrationer på bion fick bebin i magen att gå helt bananas. Den stökade runt nåt så fruktansvärt och i kombination med filmens natur blev det hela en väldigt märklig och rolig upplevelse. Det var liksom nåt visst med att se Noomi Rapace vara gravid med en alienbebis; närbilder på hur magen buktar åt olika håll och samtidigt känna exakt samma sak inom sig :)
4D alltså! Alien är ju just mycket för det där att vara i magen och bukta runt och det var ju intressant att min bebis valde att vara lite extra aktiv just när vi kollade på filmen :)

Samma kläder...

Ni kanske noterar att jag typ har samma träningskläder på mig varje dag? Det beror på:

1: Att jag packat ner alla kläder utom de nödvändigaste.
2. Magen börjar puta ut och jag måste ha ett ordentligt långt linne för att det inte ska glipa och det här är det enda som funkar som inte är nerpackat.

Förra gången klippte jag av toppen på ett par gamla svarta strumpbyxor som jag hade mellan byxorna och linnet för att inte visa hela magen på Body Pumpen och när jag cyklade :)
Tur i allafall att vi har snabbtvätt på vår tvättmaskin, dvs 15 minuter just för att köra träningskläder och annat lättsmutsat. Oklart om detta finns i nya huset dock...

Skitstrumpbyxor!

Häromveckan beställde jag nya stödisar, eftersom jag plötsligt bara hade ett enda par kvar av de gamla som inte hade ordentliga hål i sig. Den här gången tänkte jag testa köpa från www.mediconline.se, som jag ju sett hade fina. Jag beställde tre par, 2st 70 DEN och 1 st 140 DEN, alla svarta (har några hudfärgade kvar av gamla sorten) och de kom fram som de skulle och såg jättefina ut. De var liksom tätare och glansigare än de jag haft förut och jag var mycket nöjd. Fram tills jag använt dem. Jag vet inte om det kanske hände redan första dagen, men andra dagen såg jag att jag fått stora hål på båda hälarna där maskor börjat krypa upp på baksidan av vaden. INTE OK! De kostar ju 279 kr/styck och man tycker ju att de ska hålla för lite mer än så. Kan nämna att de utsatts för alldeles normal användning, dvs i skor, på kontoret. Inte så tufft kan man tycka. De har dock ingen förstärkning på hälen, och det måste ju vara därför, men herregud vad IDIOTISKT! Det här måste ju hända hela tiden isåfall??!? Eller har jag ovanligt spetsiga hälar kanske?
I vilket fall rekommenderar jag INTE att köpa dessa. De heter Solidea Wonder Woman Maman. Köp några andra. Tex dessa, tror det är de jag har sen tidigare som funkade hela förra graviditeten:
http://www.mabs.se/our-products/original-nylon/strumpbyxamama.html
Jag har just mailat dem så vi får se vad som händer nu.

Darn it....

Jaha, precis som jag börjat övertala mig själv om att "det får funka med Charioten, vi testar blablabla" så är jag och besöker min kära vän Frida som numera har två barn och även två Chariotar. Hon har dock lite längre mellan sina barn än vad jag kommer ha och hennes stora kille åker ståbräda när han ska till dagis. Det ser jag dock inte ens som ett alternativ för Vira, dels är det en bit till dagis, dvs länge att stå för en tvååring, dels så är hon ju oerhört benägen att bara sticka iväg så fort hon ser nåt spännande nånstans. Dvs det hade varit tvunget att vara ståbräda+koppel. Nope. Funkar inte.
Men jag passade på att diskutera vagnfrågan med Frida och hon sa att hon aldrig skulle vilja ha Charioten som endavagn. Kanske mest för att de sitter så långt ner, och så det här med att de i hängmattan sitter i typ "bilstolsposition" vilket ju inte är rekommenderat att göra längre stunder. Och att ha en vagn som enbart erbjuder detta kändes inte bra. Så jag började ju fundera på Donkeyn igen.... Och på skatteåterbäringen som faktiskt skulle räcka till en Donkey.... Funderade på det senast nu när jag cyklade till stan från dagis.
Och vad väntar här, jo en kommentar från en annan Frida, Militärmamman Frida: http://militarmamman.com/
Hon har två barn, med ungefär samma "täthet" som jag kommer ha tror jag. Och hon har en Donkey och säger att det är ett av hennes bästa köp. Gaaaah! När nån säger så tar jag det på allvar. Jag har ju mina tre tydliga bästa köp: MTBn: dyr som pockers men värd varenda krona även om den just nu bara hänger i förrådet, MacBookPro: dyr som pockers men herregud, vad gjorde jag innan jag hade den?? Räsercykeln: dyr som pockers men ack så snabb och jag bara älskar att susa fram på den.
Så fasen också om jag inte ska ha en Donkey ändå. Antagligen kommer jag väl inte ångra mig. Och skulle jag göra det kan jag ju sälja den. Så få Donkeys som finns på Blocket borde de ha ganska högt andrahandsvärde. Till skillnad från de här BabyTravel som ju verkar finnas i drivor runtom i Sverige. Jises, jag verkar ha hamnat i "finvagnsträsket".

Eftersom jag inte har några spännande bilder idag kommer en magbild. Vecka 24 med Vira till vänster, V 24 med Okänd till höger. Kul att jämföra :) Nu är jag i v 26!

Igår körde jag BP!! När Vira sov drog jag fram alla grejerna, väldigt mycket lättare när det bara är jag (Max är i Madrid). Jag skrev ett inlägg häromdagen som tyvärr försvann på nåt sätt, men där berättade jag om min nya, ganska äckliga bästa vän: Nässköljen. Det verkar ju som att alla mina förkylningar numera sätter sig på bihålorna och som gravid får man inte ta del av några bra mediciner mot bihåleinflammation. Så jag googlade på huskurer och alla sa nässkölj. Bara att gå till apoteket och köpa en och testa helt enkelt. Och minsann om det inte blivit bättre!
Så igår passade jag på att köra BP och hu, vad det var jobbigt! Jag upplever det som att när man är gravid och inte tränar på en vecka är det som att inte träna på 2-3 veckor som icke-gravid. Man tappar så oerhört fort. Men jag kämpade på, knäböjen blir inte så djupa nuförtiden, det känns direkt när man kommer till gränsen där ryggen kommer börja ta stryk. Så var uppmärksamma på det! Ni som kör därute! Tänk på att ni inte längre har stödet i magen när ni är gravida och går ni för djupt i knäböjen, så kommer ryggen ta slut. Jag lovar ni kommer känna det i ryggslutet. Ajajaj.
När det är såhär jobbigt att träna tänker jag alltid att jag INTE vill ha några såna här ofrivilliga pauser igen. Usch, det är tungt att ta sig tillbaka.

Nu när jag hämtade kaffe kom jag på att det finns en annan sak som kan motivera en Donkey: Vi har aldrig köpt nån vagn! Till Vira körde vi på Ebbas gamla Teutonia från 2003 och Charioten är en VÄLDIGT uppskattade bröllops och bebispresent från Max föräldrar. Sååå, vi har ju i teorin lite vagnpengar innestående liksom :)

Äntligen ett pass!

I måndags trotsade jag då till slut förkylningen och körde ett BB-pass. Och det var toppen. Innan dess hade jag använt mig av min nya kompis - nässköljen. Ingen trevlig historia, men jag är helt enkelt desperat. Det känns som varenda gång jag får en liten förkylning nu så sätter den sig på bihålorna och nu har jag ju lärt mig att som gravid får man inga direkt bra mediciner för detta. Man får Kåvepenin och det har tyvärr aldrig funkar på mig. Och så finns ju Rhinocort Aqua som ska vara ok, men alltså, jag fattar inte - jag känner INGEN skillnad. Det händer ju INGENTING. Det borde väl iallafall kännas liiite bättre, men nej. Så jag har såklart googlat på huskurer mot bihålebesvär och det de flesta rekommenderar är nässköljning, vilket fick mig att ta en tur om apoteket i måndags och införskaffa verktygen. Sköljde en gång i måndags, men idag har besvären kommit tillbaka med full kraft så det är väl bara att fortsätta.
Tyvärr blir det ju inte mycket träning med såna här besvär, kanske en pw ifall det skulle känna för att sluta regna.
Inatt har det annars varit en riktigt jobbig natt med Vira. De är som tur är inte många, men det är så himla jobbigt när det händer. Och till råga på allt ska vi på opera ikväll. Som om jag inte har tillräckligt svårt att hålla mig vaken på opera i vanliga fall... hehe. Får se hur det går.
Bebin i magen verkar ha det bra i alla fall. Den gör en del väsen av sig på kvällarna, men annars är den ganska lugn. På måndag är det dags för nästa besök hos MVC. Blir väl invägning och järnkoll, har inte kollat nåt av det sen jag var där förra gången i vecka 13. Är nu i v26 så det var ju ett tag sedan :)
Måste dock säga att den här cykelmilen varje dag, till och från jobbet, gör mycket för välbefinnandet. Förra gången jobbade jag ju i Lund och körde bil hela tiden, nu får jag ju liksom en mils cykling/dag gratis! SÅ himla bra!

Bugaboo Donkey

Senaste veckan har jag börjat kolla på syskonvagnar. Jag var ju tvungen att inse att om några månader kommer vi ha två barn under två år och det kommer vara nödvändigt med en bra vagn. Och nu skulle ni som känner till vårt vagn-stall säga att "Ni har ju en bra vagn". Det har vi. Vi har en Chariot CX2 som bara är helt fantastisk. Eftersom vi, när vi köpte den, tänkte oss att det skulle komma ett barn till inom en snar framtid satsade vi på en dubbelvagn direkt och den har Vira sen åkt i under löpturer och även under en cykelsemester förra sommaren. Jag hade även med den under "kusinveckan" i Karlshamn för att kunna köra Vira och hennes kusin Lova samtidigt, och den är bara så himla bra. Känns som ett skepp- ja, men med cityhjulen vänder man hur lätt som helst och man kan köra den i princip överallt. Vi var på djup sandstrand och det var inga problem.
Jaha, så varför kollar jag på syskonvagn nu då? Jo, för jag är inte helt nöjd med hur man har en spädis i Charioten. Alltså med deras lösning för att ha den som vagn direkt efter födsel. Det finns en "hängmatta". Den har vi. Men den rekommenderas inte förrän efter 3 månader, och jag hittar inte heller någon bra åkpåse som hör till hängmattan. Och så finns det en liten ligginsats och i lördags var vi på Thulebutiken (De har köpt Chariot tror jag och alla prylar finns där) för att kolla och klämma på de olika lösningarna. Den här lilla liggdelen i vagnen ska då klämmas fast bredvid Vira, vänd bortifrån mig (de åker ju framåt i Charioten). Det kändes onekligen trångt, och jag känner mig även lite tveksam till att ha den lille alldeles öppet bredvid Vira. Det fanns ingen sufflett eller så, bara som en liten mjuklift med hårda sidor. Hon kan alltså utan problem peta fingrar i ögon osv, och jag är ju där bakom och har dålig uppsikt.

Jag och Vira och Charioten under cykelsemester i Danmark förra sommaren. 

Däremot ska sägas att jag tror den kommer vara alldeles fantastisk när barn nr2 blivit lite större, och den kommer hålla tills Vira är 5 utan problem. Men vad ska vi göra första tiden? Det kommer ju bli så att jag får både hämta och lämna V på dagis en hel del och sen har jag då lillkotten i stora vagnen hela dagen, om jag ska gå vidare ut på äventyr.
Så jag har letat och letat, läst på forum, läst barnvagnsbloggar skrivna av folk som inte verkar göra nåt annat än att testa barnvagnar och forskat i Råd och Röns testbank. Och kommit fram till en sak. Det är en Bugaboo Donkey man ska ha. Man har separat liggdel som sen ersätts med sittdel. Sittdelarna kan riktas åt vilket håll man vill, tex en framåt och en bakåt om barnen skulle önska åka så. Och så till det kanske allra fiffigaste: när man lämnat ett barn på dagis kan man lämna sittdelen där och liksom trycka ihop vagnen till att bli en singelvagn. En bred singelvagn, men ändå. Mycket smalare än dubbelvagnen. Ja, tänker ni. Köp en sån då. Och där är då haken. Den ligger på ca 15000 kr. Minst. Just nu finns det en i Malmö till salu för 12000, enligt annonsen sprillans ny, ouppackad, men det är ändå en ganska saftig kostnad....
Så hittills är min plan att.... ja, köra på Charioten om det går. Köpa till liggdelen för en tusing (ja, det är inte heller nån billig vagn, och inga billiga tillbehör direkt...) , och så köra med gamla vagnen när det bara är jag och lillkotten.

Bugaboo Donkey. Hade varit perfekt.

Att sakna midja

Man tänker sig att den inte är så viktig, att man lätt kan klara sig utan i några månader. Men när midjan är försvunnen känns det plötsligt som alla plagg i garderoben ska knytas till precis där. Och där finns inget smalare parti på kroppen att liksom knyta till om längre, bara en tunnliknande form som gör att man ser ut som jultomten med skärp mitt på magen istället för modelejon.
Jag är inte heller särskilt svag för det här typiska gravidmodet med kläder som är skurna under bröstet och sen går ut i nån vid kjol/tunika. De plaggen får mig att känna mig som ett tält. Precis som plaggen som helt saknar form, som stora bekväma skjortor. De kan vara hur snygga som helst, men jag känner mig som Homer Simpson när han blir så tjock att han konstant börjar gå i blommig tunika.
Nä, jag har gått in i trikå-läge helt enkelt. Som tur är har jag kvar mina långa trikåtröjor och trikåkjolar som ser ut som jeans men känns som pyjamas. Där är jag nu, det ser inte ut som jag har mjukiskläder, men det har jag. Visst kommer jag i mina stretchjeans, och jag har några mamma jeans, men den där mudden som går upp över magen är bara för varm. Så länge vädret är såhär kör jag trikå-outfit!

En fin jumpsuit hade ju varit trevlig till sommaren, men nej, nån sån blir det inte.... Jag får lägga energin på att undvika Homer-tunikor istället.