Genomfört pass! Till slut...

I lördags genomförde jag ett riktigt styrkepass. Inte så att jag körde styrka, nejnej, det var Body Balance, men det krävdes en hel del styrka för att ta mig igenom passet.
Förra veckan kände jag hur det började killa i halsen i onsdags, och sen blev det bara värre. Vira har också varit förkyld så jag antar att det är hennes dagisbaciller jag dragit på mig. Så i torsdags tog jag beslutet att stanna hemma och kurera mig. Både bli kvitt förkylningen, eller iallafall häva den innan den fick ordentligt fäste, och dessutom sova ut ordentligt, nåt jag känner att jag saknat på sistone. Jag gick som vanligt upp och åt frukost med familjen, sen åkte Max och Vira till jobb och dagis och jag gick och lade mig igen och vaknade kvart i ett. KVART I ETT! Det kändes helt bisarrt! Och som att det verkligen behövdes. Visst har förkylningen hängt kvar lite, men den vände iallafall och som sagt kände jag mig tillbaka på banan redan i lördags.
Dock kasade sov-mästaren Vira av banan lite i lördags kväll. Istället för att bara lägga sig till rätta med nalle och täcke började hon gallskrika när jag gick ut ur rummet. Vi lät henne hållas ett tag, men när hon inte verkade lugna sig gick jag in och satte mig bredvid henne tills hon somnade. Sen gick jag ut, bytte om, rullade fram mattan och körde uppvärmningen och solhälsningen och halva första benlåten i BB. Sen vaknade hon igen. Bara att gå upp och sitta bredvid sängen. Och jag satt där till långt efter hon somnat, hon låg och snusade så tryggt och tungt och jag smög ut, gick ner och körde om halva benlåten. Då vaknade hon igen. Ööööh.... Max var och handlade och kunde inte vara till nån hjälp, så jag gjorde om proceduren igen och medan jag satt där hörde jag hur Max kom hem och rullade ut en nyinköpt gräsklippare (från Blocket, i Svedala) på stenläggningen utanför och jag smög ner, satte mig vid köksbordet och tänkte att "Nä, det är inte meningen idag helt enkelt. Det blir ingen träning." Men när jag berättade vad som hänt och att jag nu gav upp sa Max "Nej! Det är klart du ska träna. Nu kör du, jag tar Vira om hon vaknar. Du vet att du behöver det." Och då menar han inte fysiskt, att jag behöver träna av en eller annan anledning, utan bara för att han vet att jag mår så mkt bättre när jag gör det (och dessutom blir en mkt trevligare och behagligare fru och mamma... :) )
Så jag gjorde det. Och naturligtvis var det toppen!

FinasteVira och Elliot. Tänk vad vi kommer att sakna er när ni flyttar!

Gottgott. Såhär mycket glass får man när Max lägger upp :) 

Inga bilder från passet dock, däremot kan jag bjuda på lite sommarkänsla från en av många härliga eftermiddagar med Klinte och Elliot samt jordgubbsbild. Oj, vad det äts jordgubbar nu. Och järnvärdet är back-in-business och totala-tröttheten har jag inte känt av på en vecka! Heja heja!
Dock är magstorleken på understa kurvan, vilket inte oroar mig alls, där var jag hela tiden med Vira också (och hon var ju inte direkt nån jätte när hon föddes) men nu var jag alldeles precis under understa kurvan vilket gjorde MVC-Maria lite orolig. Så nu ska hon ha koll på mig så jag inte fortsätter halka nedåt. Jag tror dock inte det är nån fara. Hon envisas dock med att även väga mig, nåt jag oftast slapp när jag var gravid med Vira. Om det ser ut som allt står bra till förstår jag inte varför jag måste vägas? Själv tycker jag bara det är.... jag vet inte, lite onödigt att veta. Jag ser ju hur kroppen ser ut, och jag vet ju hur den brukar se ut (dvs vad jag siktar på när bebin är här). Jag behöver inte veta exakta kilon, det gör mig bara stressad av nån anledning. Men det är ju bara jag kanske. Jag har ju aldrig haft nån vana att väga mig, det har mest hänt ibland när jag av en eller annan anledning hamnat framför en våg.
Puh, vilken lång text det blev. Nu ska det jobbas.