Förlossningsberättelsen!

Eftersom jag tror att många som läser det här är mammor eller mammor-to-be tänkte jag dela med mig av förlossningsberättelsen. Varnar känsliga läsare och folk som har svårt med mycket text :)

120830

Jag hade lyckats övertala Max att vi tillsammans skulle gå på sista träffen på föräldrautbildningen här i Svedala. Vi har inte varit på de två tidigare då vi haft förhinder och även tyckt lite att det inte var speciellt länge sedan vi gjorde det där och vi känner oss trygga i vår kunskap om förlossning och amning osv. Nu var det dags för BVC att informera och då tänkte jag att hade vi inget annat för oss kunde vi gå dit, mest bara för att träffa lite andra folk från bygden, för såna känner vi ju inte så många. 

Dessutom hade Therese, som jag fått kontakt med som är gravid och bor i Sjödiken hon med, sagt att hon går hos samma barnmorska som jag och att hon och hennes man skulle dit. 

Nåja, short story long, vi gick dit iallafall, både jag och Max och Inga var hemma och tog hand om Vira och Ebba. Redan när vi satt där kände jag att jag hade börjat få en del sammandragningar, som hade tendens att kännas lite mer regelbundna. De var inte speciellt jobbiga eller så, men ändå tydliga, som ganska intensiv mensvärk. Sen cyklade vi hem och fixade mat och de där sammandragningarna ökade i styrka ganska fort. Jag kunde plötsligt inte bara genomlida dem, utan var tvungen att sätta mig ner och andas igenom. Sen fick jag ju fara upp direkt och laga mat, fixa med Vira och sen, när sammandragning kom, kasta mig ner på sackosäcken, blunda andas, parera Vira som kastade sig efter mig och ville busa :) Ganska långt från hur det var med första barnet. Då hade jag ingen två-åring som kom rusande som ett litet snorigt ånglok och kastade sig på en mitt när jag satt i en värk. Eller kom brännande med sin Bobby-car och kraschade in i mitt smalben så jag fick svårt att bestämma vilket som gjorde ondast, värken eller krocken :) 

Men det gick bra det här med. Vi fick i oss mat och Vira gick och lade sig klockan sju som vanligt. Då stannade jag kvar i sovrummet och läste, och gick runt lite eftersom jag upplevde att värkarna kom tätare om jag rörde mig. När de rullade in kastade jag mig på sängen, alldeles platt med armarna längs sidorna, körde havsandning och med varje utandning dök jag ner i värken, liksom sjönk ner i bäckenet där det gjorde som ondast. 

Klockan åtta gick jag på toa och då gick slemproppen. Jag gick ner och meddelade Inga och Max att den hade gått och att det med största sannolikhet var på gång på allvar. Smsade lite med Klinte och Frida för att berätta läget. 

Sen tilltog värkarna och jag låg ner mest hela tiden. Först kunde jag läsa emellan, men sen blev även det svårt, det var för jobbigt att skifta mellan boken (på telefonen) och värk-timern. Max kom upp och lade sig bredvid mig i sängen och jobbade och fick till slut i uppgift att sköta klockningen då det blev för svårt för mig att hantera både app och värkstart. 

Jag tror klockan var runt tio när jag ringde in till förlossningen. Då hade vi googlat på hur långt det ska vara mellan värkarna när man är omföderska och fått svaret 5 min. Jag hade då väldigt regelbundna värkar med 5 min emellan och de varade i princip 1 minut åt varje gång. 

Hon på förlossningen sa dock " Står du ut med smärtan så kan du vänta till du har 4 min emellan". Och jag stod väl ut tyckte jag. Inte för att det var skönt, men jag tyckte jag hanterade det bra med andningen. 

Vi halv tolv hade jag börjat få en "liten" mellanvärk mellan varje "stor" värk. Dvs en som bara varade 30 sek. Jag började känna att vi kanske skulle åka in, mest för att jag förstod att det skulle bli ett helvete att hantera värkarna sittandes i bilen och gåendes från parkeringen in till Förlossningen. 

Klockan tolv prick checkade vi in på förlossningen på MAS. Vi ringde på klockan och en snäll kvinna kom och öppnade precis i samma ögonblick som en värk drar igång och jag står där med händerna kupade runt en vetepåse som jag har instoppad under tröjan och jag blundar, andas och fokuserar och de, Max och kvinnan håller tålmodigt dörrarna öppna tills jag är redo att komma in. Vi får ett rum, inga problem den här gången, verkar som vi är ensamma på förlossningen denna regniga torsdagkväll. Jag lägger mig ner och fortsätter helt enkelt mitt värkarbete på samma sätt som tidigare; havsandning och dyktekniken. Varje gång jag känner en värk rulla in fokuserar jag på att släppa alla spänningar i axlar och haka och bara dyka ner i smärtan och sjunka ner i bäckenet. Vid den här tidpunkten kör jag främst kaxig coachning i huvet, alltså "Bring it on, är det allt du har? Jag fixar det, kom igen bara!" Jag ser även till att njuta riktigt ordentligt när en värk ebbar ut, för det är bara himmelriket när det släpper :) 

Kvart i ett kommer barnmorskan, som hette Elna, in och undersökte mig. Öppen 7 cm! Känner mig grymt stolt över mig själv och high-fivar Max som sitter bredvid och äter godis och läser bok. Hans roll i mina förlossningar blir tyvärr inte så stor, fast hans närvaro och stöd och stora hand på slutet är ju helt ovärderliga. Men i övrigt får han bara sitta och titta på när jag andas :) 

BM frågar iaf om jag vill ha lavemang och det tog jag förra gången så jag tackade ja. Aldrig en mysig upplevelse såklart, men man står ju ut. 

Därefter skulle jag duscha och då blev det riktigt stökigt. Jag drog igen dörren till toan och insåg inte att den automatiskt låstes då, vilket innebar att Max typ fick panik därute. "Du får ju inte låsa dörren!!!" samtidigt som jag fick värk och var tvungen att kasta mig på toastolen och försöka hantera smärtan. Det var riktigt stökigt att duscha och samtidigt ha värkar, jag ville ju bara ligga på sängen där jag kunde fokusera och slappna av. Att ta emot värkarna stående var inte alls lika kul och jag sprutade av misstag ner hela elementet för jag hade värk och blundade och kunde inte alls styra munstycket :) 

Nån gång lite senare kom Elna tillbaka och frågade om jag ville ha lite lustgas, vilket jag tackade ja till eftersom det ju funkade så bra förra gången. Dock upplevde jag inte samma sensation den här gången, gasen tog inte udden av värkarna lika effektivt och jag tyckte inte det där munstycket var så särskilt samarbetsvilligt. I mitt lustgasrus analyserade jag smärtan och kom fram till att det kändes som om någon långsamt placerade en sån där båtcontainer med bly på mitt bäcken. Bara lät den sänkas ner liksom "Här ställer jag den" för att en liten stund senare ångra sig och "Eller nä, förresten, jag ställer den nån annanstans." För att sen komma tillbaka igen "Fast kanske står den bra här ändå..." 

Smärtan gick nu långt ner i benen och min mentala coaching hade gått över till mer "Du fixar det, nu är vi snart uppe på toppen, håll ut, snart avtar det. Nu, nu känn hur det ebbar ut. Håll ut hela vägen. Lite till bara."

Det kändes som det höll på i en evighet och jag var hyfsat rastlös och ville bara att det skulle bli färdigt. Nån gång vid halv tre tror jag att jag frågade Max: "Men varför händer inget? Ska de inte komma och göra nåt mer? Vi har ju varit här jäääättelänge!!"Jag tror att Elna kom där nån gång också, jag fick henne att höja lustgasen ett snäpp och hon lovade att komma kvart i tre och undersöka mig igen. 

Kvart i tre låg jag och undrade "Men kommer hon inte snart då???" Och såklart kom hon, tio i tre. Undersökte mig och sa "Du är fullt öppen. Jag tror att om vi tar vattnet nu så kommer bebisen." Och jag sa "Ja, men då tycker jag vi tar vattnet så vi kommer vidare med det här." 

Så de tog vattnet, det var en annan tjej där med. Sen sa Elna "Du kan ju prova trycka på lite." Och då gjorde jag det och då kom krystvärkarna rullande. Nånstans här missuppfattade Elna längden på en värk vilket gjorde att bebin fastnade lite, men det var inget jag direkt märkte av, jag lydde bara deras order och påhejningar och sen njöt jag till fullo av den där läskiga känslan när bebin ploppar ut och man vet att nu är det över! Och sen att få träffa henne, det lilla pyret! Alldeles underbart! 

Eftersom hon fastnat lite var hon lite blå och smurfaktig hela första dygnet, men nu har hon fått en mer normal hudfärg och är hur fin som helst! 

Nu är hon här!

Tjihoo! Nu är vi tillbaka! Och ja, nu har det blivit vi, äntligen!
Från att ha varit gravid enbarnsmamma har jag nu blivit ogravid tvåbarnsmamma! Känns helt sjukt när man tänker på det på det sättet :)
Den 31 augusti 3:04 föddes en liten tjej, som med största sannolikhet kommer få heta Lill. Hon var 49 cm lång och vägdes in på 3115 g. En bjässe jämfört med storasyrran alltså!

Nu är man bra sugen

Såhär två dagar innan BF är man bra sugen på att den ska komma ut. Och så är jag sugen på mögelosten jag har i kylen. Och på rött vin.
Igår tog vi en milslång cykeltur i omgivningarna och sen var det ganska mycket sammandragningar samt sjukt mkt typ halsbränna, vilket jag bara haft kanske två ggr tidigare under graviditeten. Så jag hoppades att det skulle dra igång. Men icke.
Idag kommer svärmor och bor hos oss den här veckan, känns skönt att ha nån som är här så vi slipper dra upp Virisen mitt i natten ifall det skulle bli bråttom.

Den här ligger och väntar på mig i kylen. Bebin får minsann ta och komma ut innan den är uppäten!

För alla nyfikna

Här kommer då bilden ni säkert gått och väntat på: MAGEN :)
Vi tog denna i söndags, så det var alltså i v39. Vecka 40 börjar idag och det är exakt en vecka till beräknad förlossning. För min del får bebin gärna komma snart, för jag börjar bli ganska trött på att ha den i magen :)

Om ni tycker jag står och svankar kan jag meddela att det visst är så jag ser ut just nu :) 

Sjukt varmt...

Alla som bor i Skåne har nog noterat att det både igår och idag är sinnessjukt varmt. Igår gick jag långsamt mellan huset och soffan under äppelträden och luften däremellan dallrade och jag kände mig svimfärdig varje gång. Dessutom hade vi varit på mingelparty på lördagkvällen, vilket innebar att jag stod upp alltför länge, sen ordnade Max en barstol åt mig där jag satt resten av kvällen, förutom några svängar på dansgolvet. Inget av det var särskilt bra för Piriformis, och igår var jag stel och ond :(
Idag är det lite bättre, men efter en alltför stadig lunch på Operagrillen, ja, jag jobbar visst fortfarande.... känner jag mig som ett gigantiskt klot som rullar ner bland Malmöfestivaldeltagare på Södra Förstadsgatan. Ett varmt, klibbigt klot i svarta stödstrumpbyxor och blank panna. Ugh... Jag brukar inte vara den som klagar på värme, tvärtom, men det känns ju liiiite typiskt att det måste brassa på såhär preciiiis sista veckan av graviditeten. Den har ju haft hela sommaren på sig....
Nu hoppas jag att bebin kommer snart, alla frågar om det känns som det är dags, men jag vet helt enkelt inte. Med Vira kände jag inte det förrän det verkligen satte igång så det kanske blir på samma sätt den här gången.

På poolparty med magen gömd under bordet.

Så förbannad

Det tog ett tag innan jag kopplade ihop det förra inlägget med mitt oerhört dåliga humör. Konstigt egentligen, för så har det ju alltid varit. När jag inte tränar blir jag förbannad. Skitirriterad och arg. Inte bra alls.
Igår var jag så fruktansvärt arg på saker hela tiden, det gick bra att hantera på kontoret, där jag ändå satt ensam framför datorn och enda irritationsmomentet var saker som jag läste på internet. När vi sen gick på lunch kände jag hur det liksom nästan kokade i mig och jag blev helt oresonligt irriterad på folk som tex gick för långsamt framför mig, gensköt mig med en barnvagn eller bara tittade på mig på ett sätt som jag inte tyckte var bra.
På lunchen satt Oskar som vanligt och klagade på det mesta eftersom vi valt ett lunchställe som han inte  till 100% samtyckte till och detta hör ju till vardagen, men igår kände jag bara för att stoppa ner en servett i halsen på honom. När jag sen satt och åt kom en stackars, skröplig tant från okänt land och tiggde pengar och jag blev så sjukt irriterad på att jag inte ens kunde få äta ifred utan att bli ansatt av tiggare så fort man begett sig förbi Triangeln ner mot Möllan. Detta var såklart jättetaskigt, den stackars gumman har det ju jättjobbigt och svårt och kan med stor sannolikhet vara tvingad av nån otäck maffia att gå runt på restaurangerna och tigga. Men det är det jag försöker säga, min irritation är helt oresonlig, jag antar att det är så en tjur känner inför det där röda skynket, han kan liksom inte förklara varför det gör honom så himla arg.
På väg tillbaka till kontoret gick jag ensam och då kom en av de här förbannade människorna från God El och började prata med mig. Vi har länge beklagat oss över dem, då man inte kan ta två steg utanför dörren utan att de kommer och attackerar en i mängder. Och den här igår, han ska nog bara vara glad att jag inte hade nån handväska för då hade risken varit stor att jag råkat lappa till honom i ren ilska....
Jag vet ännu inte riktigt hur jag ska lösa det här, det blev bättre under eftermiddagen och kvällen igår och jag hoppas att jag slipper dylika dagar framöver. Det är så irriterande att vara så irriterad, eftersom jag kan se att det är helt oresonligt, men samtidigt inte riktigt kan styra hur jag känner. Kanske om jag ökar på dosen armisar eller försöker komma ut på en cykeltur?

Dåligt med träning...

Åjåj, nu har det verkligen inte blivit ordentligt tränat på ett tag. Jag minns inte riktigt hur det började, men jag märkte att det gjorde mer ont efter att jag tränat, den gamla hederliga Piriformisen alltså. När jag inte tränade fungerade vardagen fint och jag hade inte alls ont utan kunde plötsligt studsa upp ur sängen och generellt röra mig väldigt fritt.
Men i söndags morse, när jag var alldeles ensam hemma tänkte jag att jag skulle köra Body Pump på morgonen, innan frukost, så jag drog fram alla grejerna och drog igång. Genast kände jag att det blev dåligt vid knäböj, och mitt i knäböjslåten fick jag släppa stången och köra utan. Uj, det funkade så dåligt :( Jag tänkte dock "Jag kör vidare med armlåtarna" och lade mig ner för att köra bröst. Då fick jag den där märkliga känslan av andnöd i hela kroppen som kan infinna sig när man är ganska gravid och ligger på rygg. Det är en mycket underlig känsla som är svår att förklara och som jag tror beror på att barnet trycker på stora kroppspulsådern. Känslan är tyvärr inte bara underlig, utan även oerhört obehaglig. Så då gav jag upp och gjorde mina armisar mot en stol istället. Det funkar iallafall fortfarande bra och jag gör 40 st varje dag vilket får upp pulsen och man känner hur ryggen, armarna och hela bålen får jobba. Nu har jag dessutom dragit med Max på min armis-utmaning, dvs jag tvingar även honom att göra så många han klarar varje dag. Han får såklart inte göra sina mot badkaret utan på marken :)
Jag får väl dock inse att jag inte kommer köra ett BP pass i vecka 40 som jag gjorde med Vira, men men... det går nog bra ändå.
Nu kanske man kan tänka sig att jag skulle kunna gå promenader istället, men se det funkar inte heller så bra :( För så fort jag börjar promenera så får jag såna förvärkar att hela magen knyter i hop sig till en stenhård kula och det är skitjobbigt även det. Möjligen skulle jag kunna cykla, igår körde jag med "2-minuters-marginal-stilen". Jag hade tid hos MVC halv åtta och blev lite försenad men blev mycket nöjd när jag gled in där två minuter i halv trots allt.
Sen pratade hon en massa om föräldrautbildning osv, vilket jag känner mig sådär intresserad av. Det var ju inte särskilt länge sedan jag var på föräldrautbildning och enda anledningen jag ser att gå dit är för att träffa lite nytt folk att hänga med under föräldraledigheten. Jag har dock blivit lovad mammagrupp och hoppas på att hitta nån trevlig där. I vilket fall gjorde snacket att mötet drog ut på tiden och klockan var tio i åtta när jag rusade ut genom det pensionärsfyllda väntrummet och slängde mig på cykeln. Utan att ha egentlig uppfattning om hur lång tid det tar att cykla från vårdcentralen till stationen brände jag på allt vad jag kunde och knatade in på perrongen med två minuter till godo. Pulsen gick dock inte ner till det normala förrän i Svågertorp :)
Nu är jag i v 39 och bebisen kan vara här närsomhelst! Tjihoo!