Att uppfostra en tvååring :)

Eftersom jag just nu är lite mindre aktiv i träningen än vanligt, i väntan på operation imorgon, så tänkte jag skriva lite om mitt förhållande med Vira, två år, och hur det har utvecklats under hösten.
När Lill föddes sista augusti tyckte jag Vira var skitjobbig. Det var konflikter hela tiden, hon satte sig på tvären, skrek och gapade och det tog mycket energi från mig. Naturligtvis kunde jag förstå att det 1. tillhörde åldern och 2. berodde på viss avundsjuka när hon plötsligt behövde dela uppmärksamheten med en liten bebis.
Men bara för att jag visste ungefär vad det berodde på slutade jag inte fundera på om det inte fanns något jag kunde göra åt det hela. Jag hörde att de på dagis arbetade med positiv förstärkning och forskade lite i det och det var ju ganska luddigt alltihop, men baserades mest på att om man får beröm för saker som man gör bra blir man mer benägen att göra dem igen. Så jag började helt enkelt berömma Vira så fort hon gjorde bra saker, allt för att skapa en mer positiv stämning här hemma. Det kan vara minsta lilla sak som "Vad BRA du kunde stänga den lådan!" och "Jättebra att du lade tillbaka den där den skulle vara." osv. Och jag tycker faktiskt att det har hjälpt!
Samtidigt började jag prata med henne jättemycket på så sätt att jag hela tiden berättar för henne vad jag gör och tar med henne i aktiviteten. Om jag ska byta blöja på Lill så meddelar jag detta till Vira: "Vira, nu ska jag gå och byta blöja på Lill, så jag är här inne där man byter blöjor." Då säger hon "Ja!" och är helt med på det. Om jag inte berättar vad jag gör är det mycket mer sannolikt att hon blir arg och orolig och börjar ropa och skrika. Jag tror att hon känner att hon är delaktig på något sätt när jag berättar vad jag gör, och hon accepterar på ett helt annat sätt när jag säger att jag inte kan sitta i puffen med henne för jag måste laga mat. Och så får hon gärna vara med och stå bredvid och slabba med trasan osv. Visst kräver det en del energi att hela tiden prata om allt och berätta och vara pedagogisk, men för mig kräver det så oerhört mycket mer energi att behöva hantera skrik och gråt och ilska.
En annan sak jag jobbar mycket med att jag i det längsta försöker undvika att höja rösten mot henne. När hon beter sig mycket illa, t ex klappar lite för hårt på sin lillasyster, så sätter jag mig på huk och får Viras uppmärksamhet och säger till henne med lite sträng och allvarlig röst att så får man absolut inte göra. Det gäller förresten generellt, att jag sätter mig på huk och pratar med henne ansikte mot ansikte när jag vill att hon verkligen ska lyssna på mig.
Jag jobbar också mycket med att säga vad hon SKA göra istället för att hela tiden säga vad hon INTE ska göra. Tex säger jag "Sitt med rumpan på stolen" istället för "stå inte på stolen!" och "gå där inne vid lamporna" (när hon går upp för trappan, för att hon ska gå på breda stället) istället för "Gå inte där!". Jag tycker att det känns bra, och att det ger effekt. Så om ni har ett intensivt barn som inte alltid lyssnar kan ni ju testa :)

Nuförtiden: Mycket bra vänner :)