Tillbaka igen!

Sådärja, nu har jag äntligen spiralen utanför kroppen! Men det var långt ifrån en trevlig upplevelse som jag inte önskar någon. Först var operationen försenad någon timme och jag låg där på pre-op avdelningen i samma snygga nättrosor som man får vid förlossningen, samma gigantiska landstinget-skjorta som är så stor på mig att urringingen går nästan till naveln och när knapparna glipar ser man större delen av mig. Och så fantastiska strumpor. Sladdriga, gråvita och så långa att de gick ända upp till nättrosorna. Med så dålig resår att jag var tvungen att hålla upp dem så fort jag rörde mig. Men det gjorde jag ju inte så ofta eftersom jag hade en massa slangar i armen och var kopplad till dropp :)

Jag var där i tid halv elva, fick reda på att operationen skulle börja kl tolv och kl två hamnade jag på operationsbordet. Tur jag hade en bra bok i mobilen. 

På grund av all försening hann jag inte träffa läkaren vare sig på pre-op-avdelningen eller i op-salen och inte efteråt heller, så jag har bara pratat med henne i telefon, medan hon har rotat i mitt inre i två och en halv timme. För den var visst inte så lätt att hitta, den där spiralen, men till slut lyckades de iallafall. 

När jag vaknade upp var jag groggy, men mådde ändå ganska bra. Max och Lill fick komma in på avdelningen och vi fick ett eget rum så jag kunde amma och repa mig och äta lite mackor (som jag sen kräktes upp i rabatten här hemma...) 

Vi var inte hemma förrän vid åttatiden, svärföräldrarna var som vanligt klippor och tog hand om Vira. Men uj vad jag mådde dåligt, var svag och snurrig och kände mig helt mörbultad. Att sen amma flera gånger under natten var inte direkt roligt, men då satt iallafall smärlindringen i. Det gjorde den inte på morgonen och under hela torsdagen kunde jag bara röra mig minimalt för det gjorde så förhelsickes ont. Som tur var blev det bättre för varje dag som gick och nu är jag tillbaka på banan igen! 

Häromdagen körde vi BB, både Max och jag. Fick dock amma mitt i passet, men tog igen den missade rygglåten efteråt medan lillchefen tittade på. 

 

Idag slog jag till med en mördarcirkel medan barnen sov för jag var tvungen att boosta mitt mammatålamod med lite träningsendorfiner. Det var en riktigt dålig natt i natt; Vira har börjat sova oroligt och jag var inne hos henne säkert en 4-5 gånger och stoppade om innan jag väckte Max och bad honom ta över. Då vaknade Lill med ett gallskrik och hade jättont någonstans som jag inte riktigt förstod. Jag var uppe och snorsög, stoppade in supp, försökte amma men hon bara skrek. Till slut fick jag henne att sova på mitt bröst, men så fort jag råkade hosta eller röra mig lite vaknade hon och skrek. Ovanpå allt började Lojsen, den lilla katten, att genomföra bus-attacker på min hand när jag buffade Lill i rumpan under täcket och jag fick slänga ut honom ur sovrummet. En stund senare märkte jag att Tassen, stora katten, var kvar inne hos oss och försökte ta sig ut, men jag kände att jag inte kunde röra mig för då skulle Lill vakna. Då börjar han kräkas. Det gör han ofta när han är kissig/bajsig och instängd. Det liksom slår bakut. Ja, jag var inte så nöjd kan man säga. Jag fick rulla av Lill och kasta ut honom också. Efter allt detta skrikande och kaos var jag helt enkelt tvungen att köra ett riktigt hårt träningspass. 

Nu har jag jobbat lite, fast jag egentligen drömde om att jobba lite med vimplarna jag håller på att sy ikväll. Så blev det inte. Inte hittills iallafall.