Huskurer och bakpulver

Jag vet inte om det är möjligt att dra sitt miljöengagemang för långt, och jag tror jag är ganska långt ifrån gränsen, men just nu kan jag inte låta bli att fundera på alternativa produkter. Och då menar jag att de ska vara ett miljövänligt alternativ till de "vanliga".  Jag VILL köpa ekologiska hudvårdsprodukter och helst också rengöringsprodukter, och det FINNS ju en massa därute. Men när jag börjar gräva i det här stöter man ju också på alla huskurer och jag kan inte låta bli att bli OERHÖRT nyfiken på om och hur de funkar :) 

De här tex som jag hittat på den här fantastiskt spännande sidan: 

Hemmagjord schampo och balsam

Schampo:

1 msk bakpulver

2 1/2 dl vatten.

Blanda bakpulvret med varmt vatten i en flaska. Skaka om tills det har löst sig. Borsta igenom håret innan du börjar rengöra det. 

Balsam

1 msk äppelcidervinäger

2 1/2 dl vatten

Blanda och förvara i flaska. 

Har någon provat det här? Funkar det? Hur känns det? 

Jag bara måste testa, det är ju inte direkt rocket-science och lär ju inte ta så lång tid att svänga ihop heller :) 

Sen verkar ju bikarbonat (ej att förväxla med just bakpulver), tillsammans med ättika, vara ett riktigt mirakelmedel. Bara kolla här vad spännande saker man kan göra med bikarbonat!

Lilla Bruket

Häromdagen hade jag glädjen att hämta ut ett paket fullt med produkter från Lilla Bruket. De är ett litet företag baserat i Varberg som tillverkar handgjord tvål, lotions, doftljus, diskmedel och mycket mer. I sin produktion använder de vegetabiliskt baserade råvaror och ekologiska ingredienser och dessutom har de riktigt snygga förpackningar :) Kan nämnas att detta inte är ett reklaminlägg, jag får inte betalt för att säga det här.

Precis som med ekologiska kläder gäller "smakar det så kostar det". Det är inte billigt, men det är inte de hudvårdsprodukter jag använder i vanliga fall heller. Det enda som verkligen är stor skillnad i pris, på vad jag lägger i vanliga fall och på vad jag betalade nu, är handtvål. Men jag håller tummarna att den ska vara riktigt dryg :) En sak som är säkert är att båda dofterna, cecer/apelsin/rosmarin och citrongräs, luktar riktigt gott. Den med ceder luktar lite mer herre, det kan vara bra att veta om man tänker testa.

Jag köpte också jojobaolja, som nog måste klassas som min absoluta favoritolja. Den är bara bäst att ha som ansiktsolja, lagom oljig och helt doftfri. Ansiktscremen med morot och bergamott överträffade alla förväntningar; riktigt bra!
Annars kan jag tipsa om apotekets Mandelolja, som jag använder som ögonmakeupremover. Det funkar jättebra, den är lite oljigare men mycket billigare.

Som ni kanske förstår är detta ett vidare steg i min plan att försöka bli mer ekologisk. Det är dyrt. Men jag hoppas det är värt det. Nästa steg är kläder och inredning, där jag ska försöka köpa mer second hand och ekologiskt. Jag är såklart medveten om att jag aldrig kommer ersätta min konsumtion med eko och second hand, men kan jag bara öka andelen måste det vara bättre än inget.

Nytt Body Balance

Häromveckan kunde jag för första gången ladda ner det nya Body Balancepasset. Notera att jag skriver LADDA NER. Les Mills har slutat med sina DVD-utskick och nu laddar man istället ner hela programmet från en webplats. Way to go Les Mills!

Vi planerade att köra på kvällen. Eller egentligen planerade jag väl att vi skulle köra på lunchen på lördagen, men det var bara helt omöljigt. På fredagkvällen hade vi trevligt besök av Hanna, som gick några år med mig på Industridesign innan hon beslöt sig för att bli läkare, och hennes man Mats. De har inga barn och var inte bjudna förrän halv sju, men jag tycker ändå att tiden gick oförskämt fort. När jag var ute i köket för att hämta nåt tittade jag på klockan på micron och där stod 1:48. Min första tanke var att vi plockat ut nånting när det var 1:48 minuter kvar och sen inte nollställt micron. Men så var det inte. Klockan var verkligen tio i två.
Vira vaknade kvart över sex som vanligt, och när det var lördag lunch var jag helt enkelt tvungen att vila en stund.

Min man, stylad till Elton John av Lill. 

I Hammars Park kan man kasta Puh Pinnar i bäcken. 

Sen tillbringade vi resten av lördagen och hela söndagen hos Max föräldrar i Sibbarp. Det blir lite som en oas att vara där, en oas där man inte måste kolla på Lill varenda sekund utan faktiskt kan sitta i en soffa en stund också. Jag håller just nu på att virka en julkrubba, mönster från Candymagazine, och virkning är en av de saker jag tycker funkar även när Lill är med. Man kan snabbt lägga den ifrån sig och rusa upp, och skulle det gå åt pipan är det inte så jobbigt att repa upp och göra om. Lite utdaterat att göra julkrubba, jag vet, men den blev liksom inte färdig till jul....

I allafall stannade vi hela söndagen också, och jag, Max och Vira var på bio och såg Emil och Ida. Det var Viras första dagisbesök och jag blev alldeles varm inombords för det var så oerhört mysigt. Hon satt och bjöd på popcorn, ett i taget, och sörplade på sin jordgubbsMER och fnissade förtjust när Emils pappa röt och ryade.

Hyfsat taggade innan bion.

På kvällen var Vira sådär trött så att hon bara krälade runt på golvet och grät om saker som var helt omöjliga att förstå. Detta tillstånd skapar ju hos mamman och pappan en nästan lika oerhörd trötthet, som inte bådade så gott för träning när barnen lagt sig, men vi peppade på oss och rullade ut mattorna och drog igång.

Det är alltid en härlig känsla när programmet redan första gången känns riktigt bra. När man blir trött och svettig så att det rinner på ryggen och man i maglåten undrar om man kommer klara hela igenom. Så var det den här gången. Förra passet fastnade jag inte för alls, har kört det en gång i veckan, men hela tiden längtat till nästa. Och nu var det bara så himla bra! Ser så fram emot att köra det i helgen igen!

Sy klänning till flicka

För nåt år sedan köpte vi några klänningar på REA på Ebbekids. Jag tycker generellt att de har jättefina kläder och de här klänningstunikorna har funkat så himla bra på Vira. De funkar bra att ha till jeans, eller med leggings. De har halvlånga ärmar, räcker ner lite på benen och är superfina med sina detaljer i annat tyg.
Dock kostar de ju en del.... Barnkläder från trevliga märken tenderar ju att göra det, och eftersom jag har en utbildning i modedesign i bakfickan kunde jag såklart inte låta bli att fundera på om jag skulle kunna göra kopior (för eget bruk såklart) av den här klänningstunikan. Och strax innan jul lade jag mig på knä på golvet i vardagsrummet och skapade ett eget mönster av klänningen, till både Vira och Lill. Sen var såklart målet att få dem klara innan jul, vilket jag faktiskt lyckades med tack vare en sylördag hemma hos Max föräldrar då de tog hand om barnen.
Nu är jag på gång för att sy två till, sen tror jag att jag ska hitta nåt annat kul mönster. De har många fina både tyger och mönster på Stof och Stil, om ni skulle ha tillgång till den affären. Sen kanske, kanske nån gång i framtiden att jag syr nåt åt mig själv. Det gjorde jag såklart ofta när jag gick på utbildningen, men sen dess har det inte blivit så mycket.

Såhär min version av klänningen ut!

Vira får hjälp av farmor att knäppa upp för att prova julklappsklänning. 

Det roligaste var nog att det visade sig att det är en bekant till oss som designat den här modellen och den är döpt efter henne, Milou. Det visste vi inte när vi köpte dem :)

Bästa måndagspeppen

Förra måndagen var jag tillbaka på BodyStep. Det var längesedan sist. Lääängesedan. Ända sen innan jul om jag inte minns fel. Mitt träningskort hade dessutom gått ut, men laddades omedelbart med 40 nya pass.
Det var Ullis som var vikarie för Malin, men det gör mig detsamma. När jag är där kör jag 110%, oavsett vem som håller i passet, oavsett vad det är för musik. Det är så enkelt att börja köra med den typen av ursäkter: "Musiken var för dålig", "Instruktören var inte tillräckligt engagerande".
Om du frågar mig är det bara du och din egen attityd som påverkar. Visst, det är inte enkelt att komma över skitdålig musik, eller en dålig instruktör heller för den delen, men om man bara går in för det, och bestämmer sig för att man ska köra allt vad man kan ändå, så funkar det. Man får öva. Det handlar bara om attityd, att lura sig själv att det är skitball. När det blir riktigt jobbigt brukar jag sjunga med, eller sjunga är kanske att säga för mycket, gapa är nog ett mer korrekt ord. Jag gapar med, jag är en sån. En sån tant som gapar med, en som jag tyckt var helt sinnessjuk när jag tränade low-impact på Gerdahallen 1997.
Eller så ler jag. Ler utav bara helsicke, för det händer nånting när man ler. Kroppen blir glad och glömmer hur jädra jobbigt det är just nu, det blir lättare. När jag var en regelbunden besökare i spinningsalen körde jag det varje gång. Kan bara tänka mig hur det ser ut från instruktörcykeln; ordentligt rödmosig, genomsvettig tjej med inåtvänd blick som ler falskt till tonerna av E-type. Måste vara en episk syn. Kanske en sån syn som får instruktörer att fortsätta vara instruktörer :)

Ganska färdigtränad i bilen efteråt. 

Nåväl, i måndags fick jag i alla fall världens pepp när tjejen som stod bakom mig, ordentligt svettig kom fram efteråt och sa "Skit vad du är duktig! (återigen tveksamt om "duktig" är rätt ordval i det här fallet) Jag försökte hänga med men det gick bara inte!"

Det kändes bra. Men har man bara ett instruktörslett pass i veckan får man ge allt! Igår var det dags igen, tyvärr misslyckades vi helt med dagis-logistiken då jag åkte för att hämta men bilnyckeln låg kvar i Max's jackficka... DOH. Det gjorde att vi inte hann laga mat och jag tränar aldrig lika bra på knäckebröd som på "riktig mat". Men gött var det i vilket fall!

Vegetariska linjen

Den största förändringen som 2014 hittills bjudit på är att vi i princip slutat äta kött. Det är inte nitiskt, man får äta kött om man känner för det, men istället för att alltid ta "dagens" tar vi nu "dagens vegetariska" eller om det är fisk går det också bra. Jag är fullt medveten om att det är ett visst hyckleri att äta fisk, men jag försvarar mig med att man måste börja nånstans.

Hösten 2011 var vi i Hanoi, på besök hos Max bror Tomas och hans familj. Med på resan var också Max föräldrar och när vi var där berättade Max pappa att han slutat äta kött, efter att ha läst Jonathan Safran Foers bok "Äta djur". (jag ska erkänna att jag inte "vågat" läsa den, eftersom jag varit helt övertygad om att jag skulle må dåligt av att äta djur efteråt, och jag gillar ju verkligen kött).
Hans beslut fick stor uppmärksamhet inom familjen, då han alltid älskat kött, goda korvar, entrecote och grillat. Vi undrade hur länge det skulle hålla, men det var ett seriöst beslut och han äter fortfarande inte kött.
När vi var hos Tomas och Lisa, som nu flyttat tillbaka till Stockholm, över trettonhelgen, bjöds det bara på köttfri mat (jag undviker att säga vegetarisk, eftersom de äter fisk och skaldjur). Även Tomas har nu läst boken, och har minskat sitt köttintag. Efter det har vi bara fortsatt. Vi har lagat vegetarisk lasagne, paj, soppor och jag tycker det fungerar mycket bra. Det är inte min första köttfria period i livet, nån gång i slutet på 90-talet slutade jag äta kött, men oj, vad det var mycket svårare då. Inte fanns det några vegetariska alternativ på restaurangerna, och internet var outvecklat och dignade inte av recept på smarriga vego-rätter. Inte heller affärerna hade nåt vidare utbud; jag minns mina två vegetariska kokböcker, den som hette Vegetariska kokboken. Den var från australien och översatt till en mängd olika språk. Detta gjorde att alla råvaror utgick från australien vilket gjorde allt mycket problematiskt. Hur ofta kunde man köpa pumpa i affären -99 liksom....

Men nu är det enklare och om ni undrar varför så tycker jag att tre stora anledningar blev för många för att jag skulle kunna ducka för dem:
(utan inbördes ordning)

- Hälsoskäl: nästan all forskning pekar på att det inte är bra att äta kött.
- Miljöskäl
- För djuren: Den köttindustri som kännetecknar dagens samhälle är bara fruktansvärd.

Min vän Sofia

En av mina absolut äldsta och bästa vänner heter Sofia. Hon kom till min klass i fyran (tror jag) från Örebro. Hon hade konstig dialekt, sa chääääf istället för chef, men verkade snäll.
Vår första intensiva vänskapsperiod var starkt förknippat med Twin Peaks. Vi gick runt på Hofterups mosse och omväxlande önskade att nån skulle mörda oss, eller att vi skulle stöta på nån annan som blivit mördad. När detta inte hände döpte vi om (eller kanske döpte, oklart om den ens hade ett namn då) en anlagd sjö till "Lake of Twin Peaks", och en liten halvö med ett träd till "Island of Laura Palmer". Total devotion som ni hör.

Sen tappade vi kontakten ett tag och jag tyckte i omgångar att Sofia var en lite märklig figur, som man ju ofta tycker om folk man inte umgås med när man är 14. Men i samband med att vi tog studenten delade vi en champagnefrukost i Lunds stadspark, och även en hyfsat risig hemfärd från balen.
När jag en sommar senare kom tillbaka till mitt kollektiv på Skarpskyttevägen, efter en sommar på Cypern, hade Sofia flyttat in.
Där utvecklade vi den typ av vänskap som man nästan bara kan få om man bor riktigt tätt inpå varandra och delar allt. Men vi delade faktiskt inte riktigt allt. Detta var inte de åren i mitt liv då jag var som flitigast med träningen, men jag tränade sporadiskt på Victoriastadion, på Nautilus och på Gerdahallen, och jag vet att jag vid åtminstone ett tillfälle mer eller mindre tvingade Sofia att också köpa ett kort. Hon var med ett par gånger vill jag minnas, men sen valde hon hellre Melrose Place, chips, cigaretter och en kopp te.

Vår riktigt täta vänskap höll i sig länge, men träna gjorde jag ensam. Sofia har (enligt henne själv) alltid sett sig som en person som inte tränar. Inte förrän i våras insåg hon att den enda som faktiskt gör det påståendet sant är hon själv. Och så började hon träna.

Sen i mars förra året har min kompis Sofia, som nu dessutom är mamma till Isak, snart två år, gått ner 20 kg.

20 kg!! 

Det är så oerhört mycket och jag är så oerhört stolt och glad för hennes skull! För att hon hittat lusten att träna, för att hon får känna på den tillfredsställelse som träning ger och för att hon nu även kan vara en inspiration för andra.

Nu driver hon och två andra mammor bloggen Move It Mama, en riktigt bra inspiration för mammor som vill komma i form. Det är ärligt, opretentiöst och bra!

Kolla in:

http://moveitmama.se

Utsikten vid 24 Seven en vacker morgon!

Som ni märker är Sofia en inspiration även för mig, som varit riktigt omotiverad att blogga i flera månader. Vi får bara hoppas på bättring!

Själv var jag på 24 Seven i morse och körde 15 min löpning i 12kl/h tempo. Det börjar kännas riktigt bra! Sen Kettlebells och lite annat i en halvtimme, men det får jag ta i nästa inlägg om detta inte ska bli hur långt som helst :)