Torekov-första vändan i sommar

Vi har tillbringat helgen i Torekov och vädret var alldeles förträffligt både fredag och lördag, precis som prognosen lovat. Det är alltid underbart att vara där, jag kan släppa allt, jag har inga projekt på gång där och det är inte så många "måste" och "borde". Semester som den ska vara helt enkelt. Fast visst finns det "borde", det behöver ju en del underhåll, men när vi bara är där i några dagar brukar vi tillåta oss att mest ta det lugnt. Det var bara vi, det som jag kallar LILLA familjen, när det bara är jag Max, Vira och Lill. Att jämföra med STORA familjen, när Ebba också är med.

I fredags var det dallrande hett och vi ägnade oss åt strandliv. Barnen alternerade bad i havet med att rulla sig i sanden och på eftermiddagen fick vi till lite glassätning tillsammans med delar av min släkt i Västergötland.

Lek på bryggorna

Vira är som sagt grym på att hoppa! 

Underbara Villa Ingalunda! Här hänger vi gärna!

Äntligen är vattenkopporna på väg bort! Stackars Lill fick en lite tuffare dos än storasyster. 

Under tiden vi frossade var Max ute och sprang, och på lördagen var det min tur. Jag var omåttligt osugen. Sådär så att hela kroppen nästan skriker för att slippa. Men Max pushade på mig och sa "men du är ju BRA på att springa". Sen hade jag glömt det där armbandet man stoppar telefonen i och Max armband gick bara att minska till en viss gräns, som naturligtvis var alldeles för stor för mig. Då tappade jag sugen igen. MEN Max pushade på mig och sa att jag fick ha den i brallorna. Det funkade nästan gatan ner då den började bege sig neråt i ena byxbenet. Då tappade jag sugen igen och tänkte att nä, fan, jag skiter i det här. Fast det gjorde jag inte. Jag tog telefonen i armbandet i handen och sprang vidare. Jag sprang alla 10.80 km med en medelhastighet av 5.08 minuter/km. Och det var inte ens jobbigt! Ofta brukar sista kilometern vara en plåga då jag omväxlande säger till mig själv att jag borde skämmas som inte orkar mer än så här, omväxlande låtsas att jag springer ett lopp och att det bredvid vägen står skaror av människor som hejar på mig för allt vad tygen håller. Inget av detta behövdes den här gången, jag bara skuttade fram ända till porten till Villa Ingalunda. Hade både ork och sinnesnärvaro att småskrattande notera nya Torekov-modet: de luggslitna badrockarna har fått konkurrens av.... PYJAMASAR! Detta var vid middagstid och där spatserade bratsen (tjugoåriga lintottar) omkring i Burberrypyjamasar, rastandes en liten knähund. Hahaha! Torekov är för roligt!
Nåja, vad jag ville komma till är att jag under den här våren, genom att en gång i veckan springa 15 minuter på löpband, med målet att alltid springa i femminuterstempo, har ökat på min "joggingfart" med närmre EN MINUT per kilometer. Jag har loggar från förra sommaren när jag CYKLADE bort till skogen (istället för att springa de extra två kilometerna det innebär) och sen sprang ungefär en halvmil på 6.80 min/km. Nu har alltså min normaltakt ökat till ungefär 5 min/km och det känns riktigt bra! Under den här milen hade jag flera kilometrar då jag låg på fyra-nånting, och hade det inte varit så oändligt stenigt och min vänsterfot så vrickningsbenägen hade tiden kanske blivit ännu bättre. Fasen vad jag är taggad på att springa nu! Fast jag har träningsvärk idag...

Klassisk löp-selfie

Lyxen att kunna ta kvälls- och morgondopp är inte att underskatta. Nu blev det bara kvällsdopp denna gången, då temperaturen i lördags morse inte bjöd till bad och idag ösregnade det. Men kvällsdopp blev det både i fredags och igår. Visst är det tråkigt att gå ner ensam, när man skulle kunna gå ner med den man älskar, men barnen sov i huset och vi fick turas om. I fredags var det magiskt. Solnedgång över ett blankt stilla hav. Igår mer aggressivt med grå himmel och arga vågor. Men båda baden underbara på sitt sätt. Jag hoppas vi snart åker tillbaka. 

Kvällsdoppet i fredags. Så magiskt att jag var tvungen att simma en stund i solnedgången.