Ett år senare

Jaha, ett år senare får man väl säga 😃 Det har helt enkelt inte fungerat för mig att hålla den här bloggen levande under det år som gått, men nu känner jag att jag saknar bloggandet och ska göra ytterligare ett försök. Inte bara för att jag saknar att skriva och posta vackra bilder, utan för att jag känner att jag under hela hösten känt mig ofattbart tränings-omotiverad och behöver träningspepp mer än någonsin. Inte så att jag slutat träna, jag kör precis som vanligt minst tre dagar i veckan, men själva nöjet och glädjen inför träningen har lyst med sin frånvaro. Och för mig är det både ovanligt och irriterande. Jag brukar ju vara den som får härliga endorfin-glädje-rusher under Body Step-passet och som känner mig spänstig och stark när vi kör cross-fit-aktigt på gymmet. Men nu har jag bara gått dit och gjort vad jag ska. Jag har kört 110% som vanligt, men utan att få kicken. Så att starta igång bloggandet igen är helt enkelt ett försök att hitta tillbaka till glädjen i träningen. Vi får se hur det går….

Jag har lite hobbyanalyserat att det är avsaknaden av mål som är anledningen. För ett år sedan anmälde jag mig till Toughest och då hittade jag en helt annan målmedvetenhet i min träning. Sen sprang jag loppet och det var en så sjukt härlig och peppande upplevelse. Men sen dess har motivationen sakta försvunnit, kanske för att jag inte har det där målet som hägrar i fjärran.

Mina fina lagkamrater i Team Six Pack! Åsa och Milou!

Dragons back. Sån ångest jag hade natten innan efter att ha varit där och klättrat upp och känt lite på hindret dagen innan loppet. Inte så svårt, men så jäkla obehagligt att hoppa ut sådär och ta tag i en pinne... Eller trilla ner. Men det gick så bra och jag var så sjukt stolt efteråt! 

Nu börjar det bli dags att anmäla sig igen och då hoppas jag få samma inspirationskick som förra året. Denna gången är planen att köra med lillbrorsan, a.k.a akrobaten och skäggmannen Hampus. Och så hoppas jag få med även min käre make. Det kommer bli tufft, framför allt ser jag inte på något sätt fram emot de långa passen i det iskalla havet. Det var verkligen min stora utmaning - mina fötter frös till två hårda, okänsliga klumpar och det var verkligen en pina att springa de sista kilometrarna och att ta sig upp för den där väggen gick inte alls. Men jag var glad ändå! Nästa år ska jag köra ordentliga strumpor och kanske ett lite högre löptempo 😃 

Toughest

Jaha, där gick en månad till. Man kan ju säga att den här bloggen för nuvarande inte direkt är väluppdaterad. Jag är ledsen för det, men jag är upptagen med en massa pyssel och träning och jobb och familjehäng. Det tar sin lilla tid som ni säkert vet.

I lördags var jag bjuden på galej! Hur ofta händer det? Inte särskilt ofta kan man säga, och framför allt är det inte ofta jag är inbjuden på tjejträff där en mängd kreativa, fascinerande och härliga tjejer träffas och minglar och pratar om ditt och datt och dricker vin. Det var på alla sätt underbart! Jag fick tillfälle att klä mig i min fina blommiga jumpsuit och ta tåget in till Malmö och inte komma hem förrän klockan halv ett!
Det första som hände var att jag blev tillfrågad om jag ville göra toughest i maj nästa år. Vem kan tacka nej till det? Jag har ju velat göra det så länge, men inte hittat nån som vill göra det med mig. Och helst av allt har jag velat göra det med ett gäng tjejer och nu ser det ut att gå i uppfyllelse! Jag är sjukt peppad över detta och det känns skitkul att ha nåt att träna inför. Planen är nu att träna tillsammans varannan vecka och jag hoppas komma i superduperform till maj. Jag tycker jag är på god väg, men detta kan nog vara moroten som tar mig ända fram!

Som pepp får jag re-posta den här monkeybar-bilden. Efter att ha kollat på hinderna på Toughest hemsida känns det som det är en del armgång. Tur att det är min starka sida :)

Hej och hå, var tog den här månaden vägen?

Jaha, en månad senare. Lite drygt till och med. Jag har varit sjuk. I två omgångar och det har inte alls varit kul. Och när jag orkat lyfta rumpan från soffan och blicken från Hela Sverige Bakar, Hela Sverige Syr varvat med Orange is the new black, så har jag hållit på med annat. Och skrivit på andra ställen. Och hängt på Pinterest och Instagram.

Men nu känner jag mig äntligen friskt. Visst är det lite snorigt i näsan fortfarande, men imorgon blir det en tur på 24Seven och så volley på kvällen. Det finns få saker som gör mig mer frustrerad och sur än att inte kunna träna, samtidigt är jag ju förnuftig och vet att det är idiotiskt att gå iväg när man inte är frisk. Fast TVÅ veckor utan volleybollträning! Herregud, det var inte alls roligt, framför allt inte när Max kom hem glädjestrålande och det postades hurrarop i Facebookgruppen. Men imorgon är jag där.

Halloween närmar sig och i måndags insåg jag att det var enda kvällen jag skulle ha tid att fixa pumporna innan fredag. Jag hade pratat lite med Katarina om vad jag skulle ha för motiv och surfat Pinterest såklart. Till slut bestämde jag mig för att gå loss med borrmaskinen. Jag tyckte det verkade enkelt och smidigt och tog in mina pumpor på diskbänken. Googlade hur man enklast gröpte ur och satte igång. Det var ett jädra gröpande och sen när jag väl hämtat in skruvdragaren hade den så dåliga batterier att den knappt kunde borra pumpa. Men efter 15 minuters laddning var jag igång och oj vad fint det blev men OJ vad jag var trött i armen sen :) Tur man inte jobbar som hantverkare....

Stora pumpan blev randigt prickig, där körde jag med lite olika storlek på borr, och lilla pumpan fick blommor där mitthålet är lite större än "blombladen".

Bästa beachvolleyn i lördags och höst idag

Idag är man inte så sugen på att stoppa fötterna i sanden på beachplanen. Har börjat kolla på såna här små sock-skor som man kan skaffa. Jag har ju mina fivefingers som jag brukar ha på gymmet, men de blir ju fulla med sand, hehe...  Fast kanske är det inte så mycket att fundera över, de kommer säkert att ta ner näten snart när hösten kommer igång på allvar.

Vi spelade iallafall i lördags med Maria och Philip, våra absolut mesta beachvolleysvänner. Maria spelar och tävlar jättemycket och Philip har både spelat själv och varit tränare (tror jag iallafall). Istället för att bara dra igång en match inledde Maria med riktigt bra övningar och dessutom personlig feedback. Sen körde vi spel och under hela tiden kom hon med coachning och tips och det var så JÄKLA bra! Jag kände att jag fick hur mycket som helst att tänka på, sånt som kanske kan få min kroppskontroll att öka när jag spelar volley haha :)
Hela natten drömde jag sen att jag spelade, och att jag lyckades springa fram till bollen och SEN koppla händerna. Det är annars min svaghet. Jag är ganska snabb, men jag kopplar händer och springer med dem framför mig och då tappar jag fart och får dessutom sämre träff på bollen. Men om jag bara övar så kanske jag kan komma ur det :)

Igår var en väldigt dyyyyyr dag. Och aningen förvirrad, iallafall i början... Jag vet att jag två gånger i helgen började prata med Max om hur vi skulle organisera logistiken på måndagen, då vi skulle lämna in lilla Aygon på service för att förhoppningsvis sälja den på tisdagen. Men vi lyckades aldrig fullfölja vår diskussion och måndag morgon föll vi in i rutinen och cyklade glada i hågen ner till tåget. Det var försenat och vi stod där och väntade och då plötsligt säger Max nåt om Viras utvecklingssamtal idag. Och då minns jag att vi skulle lämna in bilen. Nu. Innan nio. Sjuk tur att tåget var sent, annars hade vi varit halvvägs till Oxie vid det laget och allt hade blivit ännu jobbigare. Nu var det bara att cykla hem och ta bilarna istället och köra till Toyotacenter på Jägersro. Där meddelade killen bakom disken att det blev fullservice och ett ungefärligt pris på 4700 kr. GAAAAH....! Sen vidare till jobbet där vi fastnade i sur bilkö och kom inte fram förrän vid nio. Sen dröjde det inte länge förrän de ringde: "Hej, du... bromsarna behöver bytas... det blir ungefär 3400 kr inklusive material och arbete..." Jaha, vad kul då. Men gör det då. Visst, jag har hur mycket pengar som helst. Sen ringde de igen: "Du... däcken måste bytas, du kan få nya GoodYear för 3400 kr" Då kände jag att vänta lite här nu, nu måste jag prata lite med min man. Och han sa nej. Om nån köper bilen får de ta de däcken som finns. Vi kan inte lägga 11 000 på att fixa till den.
Men det blev ändå dyrt. Såhär precis innan löning känns det tungt att pynta 8200 kr för typ inget. Eller nåt är det ju, men inget för mig. Jag hoppas ju på att sälja bilen. Blö.

Till salu. Min första riktigt riktiga bil. 

Kroppskontroll

När jag var hos naprapaten Jimmie i våras sa han till mig att när det gäller kroppskontroll så ligger jag på övre delen av skalan. Och jag har bra kroppskontroll, det är ju lite det jag eftersträvar med att träna en massa olika saker, för det är olika kroppskontroll när man hoppar och dansar på Body Step, eller när man står i märkliga positioner i Body Balance, eller när man försöker fira sig ner för ett rep med bara armarna i parken. Det är gött med bra kroppskontroll tycker jag. Det gör bland annat att jag är väldigt bra på att ta instruktioner när jag försöker lära mig nya grejer som involverar kroppen.
Fatta vilken sensation det var i somras när Mia berättade för mig hur jag skulle cykla i backar! Plötsligt tar jag mig upp och ner som ingenting! (hehe, nästan iallafall... Det är fortfarande en jädraskitbacke som jag inte fixar... :) )

Såhär snygg kan man vara när man cyklar i skogen :) Och vilken fart sen...

Jaja, nu är det ju så fint och bra och jag är så duktig så. Vad vill jag komma till? JO, att nu när jag går lite mer på volley inser jag att när jag är med en boll så tappar jag kroppskontrollen TOTALT!
Allt går så fort och jag har typ ingen aning om var jag har armar och ben. Koncentrationen och blicken är på bollen och resten verkar bara hänga med så gott det går.

När vi övar smash till exempel. Om man nu ens kan kalla det smash. Jag menar när jag försöker knuffa bollen över nät med hjälp av ett överhandsslag. Jag kastar bollen till någon, som passar tillbaka den till mig med hjälp av fingerslag och så springer jag mot bollen och hoppar och slår till.
DÄR händer det. DÄR vet jag INGENTING om vad min kropp gör. Teoretiskt vet jag vad jag ska göra, men det där att bedöma avståndet och hoppa i rätt tid, få upp armarna på rätt sätt, röra armen på rätt sätt, röra kroppen på rätt sätt... Allt på samma gång... Det är SVÅRT! Naturligtvis säger ni, men förstå frustrationen när man oftast gör saker där man har kontroll och så sen göra nåt där man inte vet alls vad kroppen riktigt håller på med under halva tiden. Man vet inte om en arm står rakt ut åt sidan, jo, det är sant! Jag VET inte om det är så! Det KAN vara så att min ena arm sticker åt sidan, att benen spretar i nåt galet clownhopp, jag har INGEN ANING!

Och det är väl där charmen ligger. I detta okända ligger så mycket utmaning och så många möjligheter till förbättring.
Och kanske är det vad jag vill säga - testa nåt utanför din egen komforzon. Det är fantastiskt! Och har du tur hittar du en massa trevliga roliga människor att dela upplevelsen med!

Äntligen vuxenvolley!

Torsdagarna blir lite tuffare framöver. Förutom morgonträningen antingen i parken, eller i vinter på Fitness24Seven, så har vi nu lagt till volleybollträning från halv nio till tio på kvällen. Jag kan se att det kan bli tufft att piska upp och ut sig i kalla kvällen för att spela volley, men om man bara kommer ihåg hur riktigt kul det kommer att bli så borde det fungera.
Jag har ju tjatat om detta ett tag, och kanske har det på nåt sätt påverkat dem så att det nu finns möjlighet för glada, vuxna amatörer att spela volley i Svedala. Killen som tränar kidsvolley-barnen har lite av en ledarroll och lät oss göra övningar första halvtimmen ungefär innan vi sen spelade i en timme. Det var många skratt och glada tillrop och det verkade som alla hade kul! Jag vet att jag hade kul iallafall, och svettig blev jag också, för andra gången den dagen.
På morgonen körde vi i parken som vanligt och det är ju alltid skoj. Idag känns det i kroppen att den fick röra sig en del igår. Framför allt bröstmusklerna har fått sig en omgång, kanske beror det på att jag övade på att släppa ner mig från ett rep utan att använda benen?

I väntan på Max efter träning.

I förrgår fick jag öva på att hålla mig lugn i en lite mer akut situation. Det är ju sånt man önskar slippa, men det är alltid skönt att känna att man kan behålla lugnet och vara rationell när det väl händer saker. När Vira fick feberkramp var jag ju helt lugn, kunde gissa att det var feberkramp, letade fram Prusiluskan i gummi som hon fick bita i och ringde sjukvårdsupplysningen.
Häromdagen var det Lill som var i farten. Vi hade kommit hem från dagis och hon hade tagit av sig jackan till hälften när hon fortfarande var utomhus. Alltså till hälften på så sätt att den satt fast i armvecken. Sen skulle hon med sina små knubbiga ben kliva in över den höga tröskeln in i huset och där lyckades hon inte riktigt utan stod på huvudet, bokstavligen, rakt ner i stengolvet. Eftersom armarna var låsta i jackan kunde hon inte ta för sig utan landade på hakan där ett stort hack slogs upp och blodet började omedelbart rinna.
Det blöder en del från hakan kan jag säga. Jag, iklädd min beiga jacka, fick tag på ungen och bar in henne i huset. Tog papper och tryckte emot och tänkte att jag skulle vilja tejpa, men ville samtidigt kolla med Max om det var det rätta. Lyckades få upp telefonen och ringa, faktiskt utan att bloda ner jackan. Max tyckte tejpa. Jag lämnade skrikande flicka och sprang för att hitta tejp. Hittade ingen. Sprang tillbaka och tryckte lite till och sen vidare upp till övervåningen för att leta efter tejp där. Hittade kirurgtejp och sprang ner och tejpade. Sen åt vi glass och allt verkade mer eller mindre bra igen. Dock var hacket ganska långt och jag googlade lite för att se om man rekommenderades åka in eller inte. På Familjeliv skrev folk om barn som fått 3mm långa hack som åkt in. Lills hack var ungefär 12 mm och jag ringde svärfar läkaren för att be om råd. Han rådde mig att ringa vårdcentralen och det gjorde jag. Fick telefontid 20 min senare. 20 min innan VC skulle stänga. Som tur är ringde de tidigare och innan klockan var tjugo i fem satt båda flickorna i bilen och vi kunde plocka upp Max som just kom cyklande. Vi åkte till VC där de rengjorde och tejpade Lill som låg alldeles tyst i mitt knä och sen glatt plockade åt sig en bil i den där skålen hos sköterskan. Slutet gott allting gott!

Ajaj på lilla hakan :(

Ännu en solig morgonträning i Pildammsparken!

Hoppsan! Det här inlägget skrev jag i torsdags, men nåt måste gått fel för det blev visst inte publicerat!

I morse var det dags igen! Vi träffas på 24Seven vid Triangeln där vi lämnar väskor och sen springer vi till Pildammsparken. Där springer vi först bort mot Stadiongatan, över tallriken och till uterummet vid Roskildevägen. Idag tog vi det lugnt. Jag vaknade i måndags med riktigt ont i halsen, kände mig hängig och därför har det inte blivit nån riktig träning den här veckan. När man är sådär att det känns tungt att bara plocka upp nedfallna äpplen i trädgården går det inte att träna. Jag vet att det bara kommer göra allt värre.
Men igår kändes det bättre och då vågade jag planera morgonträning med Max och Hampus på morgonen idag.
Fast vi sprang inte lika fort som vanligt, och det blev ingen jättejobbig cirkel där en gör upphopp på "plint" en gör armhävningar och tiden bestäms av den som klättrar över och tillbaka på en fristående ribbstol. Men jag övade på handstående och armgången går som tåget. Fast att träna med lillbrorsan är ju alltid lite knäckande. Han är så ofattbart stark och akrobatisk :) Jag fick för mig att testa lite av det han gör, men alltså... det är ju inte en chans. Det ser så lekande lätt ut när han HOPPAR armgång, men det visade sig ju vara nästan omöjligt. Jag testade även bara hålla som man ska när man gör human flag... hahaha. Tja vad ska man säga... :)

En bit kvar innan flaggan sitter... hehe...