Promenad - 7km

Idag regnade det hela förmiddagen och jag var ganska besluten att köra Body Balance igen, trots att jag egentligen planerat promenad. Men så pratade jag med Max som sa "Men nu kommer det ju vara såhär, det är bara att klä på sig och gå ut." Och eftersom jag alltid lyssnar på vad han har att säga gjorde jag just det: riggade regnskydd på vagnen, drog på mig hela regnstället, fick fram ljudboken och gick sen det vi kallar för Bjeretrundan. Nästan exakt 7 km är den! Har väl inte högsta fart direkt men det kommer förhoppningsvis.
När jag går fokuserar jag på, förutom att ta mig framåt:
- Rulla bak axlarna och sänka dem
- Suga in naveln mot ryggraden och aktivera magstödet
- Dra in svanskotan lite och på så sätt aktivera mina knipmuskler.
Allt för att det ska bli lite mer effektivt.

Omgivingen är ju onekligen lite annorlunda nu jämfört med när jag gick på Bellevue och letade efter träd och grönska :)

 Mina kära promenadvänner MBT-skorna!

Resultatet på Runkeeper.

Fortfarande ovant och mina prioriteringar

Nu är Lill 3,5 veckor gammal och jag kan säga att jag ännu inte riktigt vant mig vid att hålla på att vakna en massa gånger varje natt. Hon är världens goaste lilla tjej som verkar nöjd med det mesta, hon skriker sällan och verkar redan ha inrättat sig i ledet som andra/tredje barn :)
Dock har hon en fisig mage som är extra störig just under småtimmarna, vilket innebär att jag då sitter och gör fisgympa på henne och försöker få henne att må bättre. Inte så att hon verkar ha ont, hon ligger bara och stånkar och håller på och har det jobbigt, stackarn.
Dessa nätter gör mig trött och det känns som jag varje dag, när Vira lagt sig kl sju och vi har ätit, inom mig undrar om även jag kan få gå och lägga mig. Och inte helt sällan händer det: Jag ammar Lill på soffan och sen klarar jag helt enkelt inte av att vara vaken längre. En eller ett par timmar senare vaknar jag till liv och kan då vara vaken lite till, men det känns ju helt bedrövligt att inte klara av att vara uppe längre än till åtta-nio. Igår kom Ebba ner för att säga godnatt och då hade jag nog redan sovit en bra stund :)
Nätterna gör också att jag måste sova längre på morgonen, vilket i sin tur gör dagarna ofantligt korta... Det känns ungefär som att jag hinner städa undan efter resten av familjen, tvätta lite, vika tvätt, amma massor av gånger och sen är det dags att hämta Vira. Jag har samtidigt en lång lista på saker som jag skulle vilja/behöva göra som aldrig blir gjord. Det som däremot BLIR gjort är träning! Och det visar ju vad jag prioriterar! För visst hade det varit gött att byta ut gravidkläderna i garderoben mot de mer normala kläderna som ligger i en flyttkartong (också i garderoben) och visst hade det varit fint att få upp lampor i barnens rum och i sovrummet nu när det börjar bli ganska mörkt både på kvällar och morgnar. MEN ack nej. För jag prioriterar att träna, och nu kör jag nya Body Balancepasset så ofta jag bara kan. Det är grymt! Maglåten är, som jag skrev förut, helt fantastisk!
Och jag jobbar verkligen på att fokusera och glädjas åt det som BLEV gjort, istället för det som INTE blev gjort. Idag har jag tex dammsugit, tvättat, kört BB, plockat undan lite i "kartongrummet" (som snart kan börja kallas tex biblioteket, för nu är där bara 3 kartonger kvar!) varit i skogen med båda barnen och sen duschat med Vira OCH rakat benen minsann :) Så jag är nöjd för idag. Och klockan är snart nio och jag är fortfarande vaken. Halleluja! Nu ska jag gå och göra lite trevligt "amningste" åt mig själv och hålla tummarna för att Lills mage kan vara liiite mer medgörlig inatt.

Igår tog jag mig an följande utmaning: Handla med båda barnen! Puh!

Nytt BB pass!

Nu har jag börjat köra Body Balance igen och häromdagen fick jag hem det senaste passet, det som presenterades på Les Mills Super Saturday i Stockholm för nån vecka sedan. Där kunde jag, av godkända skäl, inte vara närvarande vilket innebär att jag får DVDn på posten istället.
Och i fredags var det dags att köra för första gången och jag måste säga att det var ett ganska tufft pass. Eller så är jag bara i usel form :) I vanliga fall brukar jag känna att jag inte kan utnyttja passets hela potential när jag kör första gången, för man måste koncentrera sig på att hitta de olika rörelserna osv. Och då blir det ju inte lika jobbigt. Så känner jag för övrigt med de flesta grupp-pass; första gången får man försöka få ordning på rörelser och koreografi, och det är inte förrän man gått ett par gånger och passet sitter någorlunda som man kan ge järnet och verkligen ta ut sig. I vilket fall så kändes detta tufft redan i fredags; maglåten var apjobbig och jag har nu goda förhoppningar om att få tillbaka magformen till Thailandresan (februari).
Som ni ser fick jag en mycket ivrig och duktig liten medhjälpare på passet. Hennes ögon lyste och hon tittade ömsom på mig och ömsom på TVn och gjorde jättefin yoga :) Som Max skrev på Instagram: "Sådan mor, sådan dotter".

Hitta magen igen

Idag fyller Lill två veckor och det firar vi just nu med att sitta inne och titta på stormen utanför. Det bara rasar ner barr från vår enda tall på tomten och jag tänker att det kommer vara jag som kommer kratta upp dem om det slutar blåsa nån gång :)
Jag känner hittills att kroppen återhämtat sig förvånansvärt bra och jag har så smått börjat göra en liten plank-armhävningscirkel varje kväll. Det innebär rak planka, sen varje sida, 45 sek på varje, och sen kör jag armhävningar tills ryggen inte orkar mer.
Ni glömmer väl inte att dissa sit-upsen efter graviditeten? Jag citerar Danijela Hodges och säger "Sit ups är den sämsta övning ni kan göra efter en graviditet". Här är några exempel på övningar hon nämner som är bra om man vill få tillbaka sin platta mage:

- Plankan i olika former
- Höftlyft på sidan
- Balansövningar
- Stående styrketräning för de stora muskelgrupperna
- Pilates
- TRX

Magens utveckling hittills: Vänster: Hemkommen från BB. Mitten: 1 vecka efter förlossning. Höger: 2 v efter förlossning

Lill sover gudomligt :) 

I'm back!

Nu ska jag försöka dra mig ur min bebisbubbla och damma av datorn som legat och vilat i ett skåp ett tag (kanske låter konstigt, men med en snart två-årig dotter kan man inte riktigt förvara datorer och annat spännande framme)
Lill har hittills skött sig exemplariskt, hon är en liten tvåa/trea som inte tar så stor plats. Idag har det dock tjorvat i magen och det har faktiskt skrikits några gånger. Jag har införskaffat Minifomdroppar och jag har kört en hel del "fisgympa" med henne och kanske har det hjälpt. Jag har också försökte bättra mig gällande att rapa efter maten, jag kan vara riktigt slarvig med det, men de somnar ju så sött när man gett dem mat och då känns det så jobbigt att riva upp dem, kasta över axeln och gå runt och tvinga fram en rap. Men nu har jag som sagt bättrat mig.
Kroppen har återhämtat sig oerhört väl, magen drog i hop sig fort och jag kände snabbt att jag mådde riktigt bra. Redan samma dag vi kom hem från BB tog vi en kort och ganska långsam promenad med Donkeyn och nu går jag varje dag och hämtar Vira på dagis. Tänkte börja gå lite längre rundor nu, kanske redan imorgon.
Annars har jag mjukstartat med Pilates som jag (och många andra) anser man kan börja med så fort det känns bra. Jag har jobbat med att få ordning på de inre magmusklerna och kört Mary Winsors 20 min pass med lite modifieringar (inga Roll ups och andra "raka" magövningar) och det känns så himla gött att komma igång igen! Och det är så himla skönt att inte ha en jättemage att ta hänsyn till hela tiden.
Så, nu kör vi! Hoppas ni är med för nu är det tillbaka i form som gäller, både konditionsmässigt och styrkemässigt!

Dagens form! (försök att inte kolla för mycket på vår temporära hallinredning i bakgrunden...)

Förlossningsberättelsen!

Eftersom jag tror att många som läser det här är mammor eller mammor-to-be tänkte jag dela med mig av förlossningsberättelsen. Varnar känsliga läsare och folk som har svårt med mycket text :)

120830

Jag hade lyckats övertala Max att vi tillsammans skulle gå på sista träffen på föräldrautbildningen här i Svedala. Vi har inte varit på de två tidigare då vi haft förhinder och även tyckt lite att det inte var speciellt länge sedan vi gjorde det där och vi känner oss trygga i vår kunskap om förlossning och amning osv. Nu var det dags för BVC att informera och då tänkte jag att hade vi inget annat för oss kunde vi gå dit, mest bara för att träffa lite andra folk från bygden, för såna känner vi ju inte så många. 

Dessutom hade Therese, som jag fått kontakt med som är gravid och bor i Sjödiken hon med, sagt att hon går hos samma barnmorska som jag och att hon och hennes man skulle dit. 

Nåja, short story long, vi gick dit iallafall, både jag och Max och Inga var hemma och tog hand om Vira och Ebba. Redan när vi satt där kände jag att jag hade börjat få en del sammandragningar, som hade tendens att kännas lite mer regelbundna. De var inte speciellt jobbiga eller så, men ändå tydliga, som ganska intensiv mensvärk. Sen cyklade vi hem och fixade mat och de där sammandragningarna ökade i styrka ganska fort. Jag kunde plötsligt inte bara genomlida dem, utan var tvungen att sätta mig ner och andas igenom. Sen fick jag ju fara upp direkt och laga mat, fixa med Vira och sen, när sammandragning kom, kasta mig ner på sackosäcken, blunda andas, parera Vira som kastade sig efter mig och ville busa :) Ganska långt från hur det var med första barnet. Då hade jag ingen två-åring som kom rusande som ett litet snorigt ånglok och kastade sig på en mitt när jag satt i en värk. Eller kom brännande med sin Bobby-car och kraschade in i mitt smalben så jag fick svårt att bestämma vilket som gjorde ondast, värken eller krocken :) 

Men det gick bra det här med. Vi fick i oss mat och Vira gick och lade sig klockan sju som vanligt. Då stannade jag kvar i sovrummet och läste, och gick runt lite eftersom jag upplevde att värkarna kom tätare om jag rörde mig. När de rullade in kastade jag mig på sängen, alldeles platt med armarna längs sidorna, körde havsandning och med varje utandning dök jag ner i värken, liksom sjönk ner i bäckenet där det gjorde som ondast. 

Klockan åtta gick jag på toa och då gick slemproppen. Jag gick ner och meddelade Inga och Max att den hade gått och att det med största sannolikhet var på gång på allvar. Smsade lite med Klinte och Frida för att berätta läget. 

Sen tilltog värkarna och jag låg ner mest hela tiden. Först kunde jag läsa emellan, men sen blev även det svårt, det var för jobbigt att skifta mellan boken (på telefonen) och värk-timern. Max kom upp och lade sig bredvid mig i sängen och jobbade och fick till slut i uppgift att sköta klockningen då det blev för svårt för mig att hantera både app och värkstart. 

Jag tror klockan var runt tio när jag ringde in till förlossningen. Då hade vi googlat på hur långt det ska vara mellan värkarna när man är omföderska och fått svaret 5 min. Jag hade då väldigt regelbundna värkar med 5 min emellan och de varade i princip 1 minut åt varje gång. 

Hon på förlossningen sa dock " Står du ut med smärtan så kan du vänta till du har 4 min emellan". Och jag stod väl ut tyckte jag. Inte för att det var skönt, men jag tyckte jag hanterade det bra med andningen. 

Vi halv tolv hade jag börjat få en "liten" mellanvärk mellan varje "stor" värk. Dvs en som bara varade 30 sek. Jag började känna att vi kanske skulle åka in, mest för att jag förstod att det skulle bli ett helvete att hantera värkarna sittandes i bilen och gåendes från parkeringen in till Förlossningen. 

Klockan tolv prick checkade vi in på förlossningen på MAS. Vi ringde på klockan och en snäll kvinna kom och öppnade precis i samma ögonblick som en värk drar igång och jag står där med händerna kupade runt en vetepåse som jag har instoppad under tröjan och jag blundar, andas och fokuserar och de, Max och kvinnan håller tålmodigt dörrarna öppna tills jag är redo att komma in. Vi får ett rum, inga problem den här gången, verkar som vi är ensamma på förlossningen denna regniga torsdagkväll. Jag lägger mig ner och fortsätter helt enkelt mitt värkarbete på samma sätt som tidigare; havsandning och dyktekniken. Varje gång jag känner en värk rulla in fokuserar jag på att släppa alla spänningar i axlar och haka och bara dyka ner i smärtan och sjunka ner i bäckenet. Vid den här tidpunkten kör jag främst kaxig coachning i huvet, alltså "Bring it on, är det allt du har? Jag fixar det, kom igen bara!" Jag ser även till att njuta riktigt ordentligt när en värk ebbar ut, för det är bara himmelriket när det släpper :) 

Kvart i ett kommer barnmorskan, som hette Elna, in och undersökte mig. Öppen 7 cm! Känner mig grymt stolt över mig själv och high-fivar Max som sitter bredvid och äter godis och läser bok. Hans roll i mina förlossningar blir tyvärr inte så stor, fast hans närvaro och stöd och stora hand på slutet är ju helt ovärderliga. Men i övrigt får han bara sitta och titta på när jag andas :) 

BM frågar iaf om jag vill ha lavemang och det tog jag förra gången så jag tackade ja. Aldrig en mysig upplevelse såklart, men man står ju ut. 

Därefter skulle jag duscha och då blev det riktigt stökigt. Jag drog igen dörren till toan och insåg inte att den automatiskt låstes då, vilket innebar att Max typ fick panik därute. "Du får ju inte låsa dörren!!!" samtidigt som jag fick värk och var tvungen att kasta mig på toastolen och försöka hantera smärtan. Det var riktigt stökigt att duscha och samtidigt ha värkar, jag ville ju bara ligga på sängen där jag kunde fokusera och slappna av. Att ta emot värkarna stående var inte alls lika kul och jag sprutade av misstag ner hela elementet för jag hade värk och blundade och kunde inte alls styra munstycket :) 

Nån gång lite senare kom Elna tillbaka och frågade om jag ville ha lite lustgas, vilket jag tackade ja till eftersom det ju funkade så bra förra gången. Dock upplevde jag inte samma sensation den här gången, gasen tog inte udden av värkarna lika effektivt och jag tyckte inte det där munstycket var så särskilt samarbetsvilligt. I mitt lustgasrus analyserade jag smärtan och kom fram till att det kändes som om någon långsamt placerade en sån där båtcontainer med bly på mitt bäcken. Bara lät den sänkas ner liksom "Här ställer jag den" för att en liten stund senare ångra sig och "Eller nä, förresten, jag ställer den nån annanstans." För att sen komma tillbaka igen "Fast kanske står den bra här ändå..." 

Smärtan gick nu långt ner i benen och min mentala coaching hade gått över till mer "Du fixar det, nu är vi snart uppe på toppen, håll ut, snart avtar det. Nu, nu känn hur det ebbar ut. Håll ut hela vägen. Lite till bara."

Det kändes som det höll på i en evighet och jag var hyfsat rastlös och ville bara att det skulle bli färdigt. Nån gång vid halv tre tror jag att jag frågade Max: "Men varför händer inget? Ska de inte komma och göra nåt mer? Vi har ju varit här jäääättelänge!!"Jag tror att Elna kom där nån gång också, jag fick henne att höja lustgasen ett snäpp och hon lovade att komma kvart i tre och undersöka mig igen. 

Kvart i tre låg jag och undrade "Men kommer hon inte snart då???" Och såklart kom hon, tio i tre. Undersökte mig och sa "Du är fullt öppen. Jag tror att om vi tar vattnet nu så kommer bebisen." Och jag sa "Ja, men då tycker jag vi tar vattnet så vi kommer vidare med det här." 

Så de tog vattnet, det var en annan tjej där med. Sen sa Elna "Du kan ju prova trycka på lite." Och då gjorde jag det och då kom krystvärkarna rullande. Nånstans här missuppfattade Elna längden på en värk vilket gjorde att bebin fastnade lite, men det var inget jag direkt märkte av, jag lydde bara deras order och påhejningar och sen njöt jag till fullo av den där läskiga känslan när bebin ploppar ut och man vet att nu är det över! Och sen att få träffa henne, det lilla pyret! Alldeles underbart! 

Eftersom hon fastnat lite var hon lite blå och smurfaktig hela första dygnet, men nu har hon fått en mer normal hudfärg och är hur fin som helst! 

Nu är hon här!

Tjihoo! Nu är vi tillbaka! Och ja, nu har det blivit vi, äntligen!
Från att ha varit gravid enbarnsmamma har jag nu blivit ogravid tvåbarnsmamma! Känns helt sjukt när man tänker på det på det sättet :)
Den 31 augusti 3:04 föddes en liten tjej, som med största sannolikhet kommer få heta Lill. Hon var 49 cm lång och vägdes in på 3115 g. En bjässe jämfört med storasyrran alltså!