Det går bra nu!

Nu har jag fått igång även resten av familjen på att göra mördarcirkeln lite då och då. Häromveckan körde vi allihop efter lunch, Max, Ebba och jag och så Vira som dansade lite bredvid.
Och så körde vi en kväll i veckan också, nästan direkt när Max kommit hem, dvs båda barnen var vakna. Eller rättare sagt så tror jag Lill satt och sov lite i sittern, men Vira var väldigt aktiv i passet och var snäll nog att hjälpa mig göra plankan lite extra tuff!

Ibland: Supermamma

I förrgår var jag supermamman. Sen Lill föddes tycker jag att tillfällena då hon dyker upp faktiskt blir fler och fler. Ibland tänker jag att jag fick barn i oktober 2010 och i augusti 2012, men jag blev inte mamma förrän 2013 :)
Fast riktigt så illa är det inte, det hade ju inneburit att jag varit en ganska dålig mamma till Vira i två år, och det håller jag inte med om. Det är nog mest att JAG känner att det är lättare nu. Jag har äntligen kommit in i det och börjat bli mer harmonisk helt enkelt.
I måndags hade Ebba studiedag och Max hade jobbat hela natten inför en leverans så han var hemma. Vi gick alla tillsammans och hämtade Vira klockan tre, och lämnade sen av Ebba vid tåget. Därefter tog vi en tur inom frisören för att klippa fram Vira ur den långa luggen. Jo, vi var där veckan innan jul, men frisören tog så fruktansvärt lite på luggen (kan det ha berott på att Vira gallskrek och inte ens pepparkakor hjälpte?) så nu såg barnet ut som Loreen igen. Den här gången skippade vi den festliga bilen och Vira satt helt enkelt i mit knä som hon brukar. Och allt gick jättebra! Inte ett litet pip!
Sen in på Coop, några inköp, sen hem. Lyxigt nog hade vi kvar Boef Bourgignon sen i söndags då vi hade "julafton" med mina föräldrar. Och den varade ända tills igår! Jag sa till Max att jag inte hade bangat för att bara göra en stor gryta varje söndag och sen äta den hela veckan :) Så mycket variation behöver jag....
I allafall kunde vi hänga med barn, sätta upp en fin hylla, pyssla hemma under kvällen när nu maten var fixad. Naturligvis tvättade jag tre tvättar, hängde och vek tvätt och städade lite under tiden. När klockan var halv sju tog jag med Vira och dushade henne, tvättade håret med både shampoo och balsam, borstade håret och tänderna och nattade helt utan problem och var klar klockan sju. Då drog jag på mig träningskläderna och körde ett Body Balancepass. Sen duschade jag och vek lite mer tvätt.
Fy fasen vad sjukt effektiv jag kände mig! Fast mycket hängde ju på att maten var klar helt enkelt...
Nu ska jag googla fram något man kan göra med kalkonschnitzel för såna har vi i frysen.
Idag satsar vi nog på mördarcirkel skulle jag tro :)

Tillbaka igen!

Sådärja, nu har jag äntligen spiralen utanför kroppen! Men det var långt ifrån en trevlig upplevelse som jag inte önskar någon. Först var operationen försenad någon timme och jag låg där på pre-op avdelningen i samma snygga nättrosor som man får vid förlossningen, samma gigantiska landstinget-skjorta som är så stor på mig att urringingen går nästan till naveln och när knapparna glipar ser man större delen av mig. Och så fantastiska strumpor. Sladdriga, gråvita och så långa att de gick ända upp till nättrosorna. Med så dålig resår att jag var tvungen att hålla upp dem så fort jag rörde mig. Men det gjorde jag ju inte så ofta eftersom jag hade en massa slangar i armen och var kopplad till dropp :)

Jag var där i tid halv elva, fick reda på att operationen skulle börja kl tolv och kl två hamnade jag på operationsbordet. Tur jag hade en bra bok i mobilen. 

På grund av all försening hann jag inte träffa läkaren vare sig på pre-op-avdelningen eller i op-salen och inte efteråt heller, så jag har bara pratat med henne i telefon, medan hon har rotat i mitt inre i två och en halv timme. För den var visst inte så lätt att hitta, den där spiralen, men till slut lyckades de iallafall. 

När jag vaknade upp var jag groggy, men mådde ändå ganska bra. Max och Lill fick komma in på avdelningen och vi fick ett eget rum så jag kunde amma och repa mig och äta lite mackor (som jag sen kräktes upp i rabatten här hemma...) 

Vi var inte hemma förrän vid åttatiden, svärföräldrarna var som vanligt klippor och tog hand om Vira. Men uj vad jag mådde dåligt, var svag och snurrig och kände mig helt mörbultad. Att sen amma flera gånger under natten var inte direkt roligt, men då satt iallafall smärlindringen i. Det gjorde den inte på morgonen och under hela torsdagen kunde jag bara röra mig minimalt för det gjorde så förhelsickes ont. Som tur var blev det bättre för varje dag som gick och nu är jag tillbaka på banan igen! 

Häromdagen körde vi BB, både Max och jag. Fick dock amma mitt i passet, men tog igen den missade rygglåten efteråt medan lillchefen tittade på. 

 

Idag slog jag till med en mördarcirkel medan barnen sov för jag var tvungen att boosta mitt mammatålamod med lite träningsendorfiner. Det var en riktigt dålig natt i natt; Vira har börjat sova oroligt och jag var inne hos henne säkert en 4-5 gånger och stoppade om innan jag väckte Max och bad honom ta över. Då vaknade Lill med ett gallskrik och hade jättont någonstans som jag inte riktigt förstod. Jag var uppe och snorsög, stoppade in supp, försökte amma men hon bara skrek. Till slut fick jag henne att sova på mitt bröst, men så fort jag råkade hosta eller röra mig lite vaknade hon och skrek. Ovanpå allt började Lojsen, den lilla katten, att genomföra bus-attacker på min hand när jag buffade Lill i rumpan under täcket och jag fick slänga ut honom ur sovrummet. En stund senare märkte jag att Tassen, stora katten, var kvar inne hos oss och försökte ta sig ut, men jag kände att jag inte kunde röra mig för då skulle Lill vakna. Då börjar han kräkas. Det gör han ofta när han är kissig/bajsig och instängd. Det liksom slår bakut. Ja, jag var inte så nöjd kan man säga. Jag fick rulla av Lill och kasta ut honom också. Efter allt detta skrikande och kaos var jag helt enkelt tvungen att köra ett riktigt hårt träningspass. 

Nu har jag jobbat lite, fast jag egentligen drömde om att jobba lite med vimplarna jag håller på att sy ikväll. Så blev det inte. Inte hittills iallafall. 

Att uppfostra en tvååring :)

Eftersom jag just nu är lite mindre aktiv i träningen än vanligt, i väntan på operation imorgon, så tänkte jag skriva lite om mitt förhållande med Vira, två år, och hur det har utvecklats under hösten.
När Lill föddes sista augusti tyckte jag Vira var skitjobbig. Det var konflikter hela tiden, hon satte sig på tvären, skrek och gapade och det tog mycket energi från mig. Naturligtvis kunde jag förstå att det 1. tillhörde åldern och 2. berodde på viss avundsjuka när hon plötsligt behövde dela uppmärksamheten med en liten bebis.
Men bara för att jag visste ungefär vad det berodde på slutade jag inte fundera på om det inte fanns något jag kunde göra åt det hela. Jag hörde att de på dagis arbetade med positiv förstärkning och forskade lite i det och det var ju ganska luddigt alltihop, men baserades mest på att om man får beröm för saker som man gör bra blir man mer benägen att göra dem igen. Så jag började helt enkelt berömma Vira så fort hon gjorde bra saker, allt för att skapa en mer positiv stämning här hemma. Det kan vara minsta lilla sak som "Vad BRA du kunde stänga den lådan!" och "Jättebra att du lade tillbaka den där den skulle vara." osv. Och jag tycker faktiskt att det har hjälpt!
Samtidigt började jag prata med henne jättemycket på så sätt att jag hela tiden berättar för henne vad jag gör och tar med henne i aktiviteten. Om jag ska byta blöja på Lill så meddelar jag detta till Vira: "Vira, nu ska jag gå och byta blöja på Lill, så jag är här inne där man byter blöjor." Då säger hon "Ja!" och är helt med på det. Om jag inte berättar vad jag gör är det mycket mer sannolikt att hon blir arg och orolig och börjar ropa och skrika. Jag tror att hon känner att hon är delaktig på något sätt när jag berättar vad jag gör, och hon accepterar på ett helt annat sätt när jag säger att jag inte kan sitta i puffen med henne för jag måste laga mat. Och så får hon gärna vara med och stå bredvid och slabba med trasan osv. Visst kräver det en del energi att hela tiden prata om allt och berätta och vara pedagogisk, men för mig kräver det så oerhört mycket mer energi att behöva hantera skrik och gråt och ilska.
En annan sak jag jobbar mycket med att jag i det längsta försöker undvika att höja rösten mot henne. När hon beter sig mycket illa, t ex klappar lite för hårt på sin lillasyster, så sätter jag mig på huk och får Viras uppmärksamhet och säger till henne med lite sträng och allvarlig röst att så får man absolut inte göra. Det gäller förresten generellt, att jag sätter mig på huk och pratar med henne ansikte mot ansikte när jag vill att hon verkligen ska lyssna på mig.
Jag jobbar också mycket med att säga vad hon SKA göra istället för att hela tiden säga vad hon INTE ska göra. Tex säger jag "Sitt med rumpan på stolen" istället för "stå inte på stolen!" och "gå där inne vid lamporna" (när hon går upp för trappan, för att hon ska gå på breda stället) istället för "Gå inte där!". Jag tycker att det känns bra, och att det ger effekt. Så om ni har ett intensivt barn som inte alltid lyssnar kan ni ju testa :)

Nuförtiden: Mycket bra vänner :) 

Spiralen försvann

Ja, det låter såklart märkligt, men det är precis vad som hände. Jag hade spiral innan jag fick Vira, och på efterkontrollen satte jag in en ny. Så jag tänkte köra samma sak nu efter Lill och min barnmorska föreslog att jag skulle sätta in en (koppar)spiral på efterkontrollen. Sagt och gjort. Eftersom jag har lite amningshjärna glömde jag bort att ta smärtstillande innan, men det gick bra ändå (tyckte jag då...) Klart det gjorde lite ont, och det fortsatte göra ont ett tag efter men det tyckte jag var helt normalt.
När det hade gjort ganska ont i ungefär en månad tyckte jag inte det var helt normalt längre. Jag kontaktade min BM igen och fick en tid för att hon skulle kolla, alternativt ta ut spiralen. Hon hittade den inte. Istället fixade hon en akut-tid åt mig på KK i Malmö dagen efter. De kollade med ultraljud. De hittade den inte heller.
Jag frågade läkaren vad som kunde ha hänt och hon svarade: "Tja, antingen har du tappat den utan att märka det, eller så har den gått åt andra hållet"varpå jag naturligtvis frågade vad "andra hållet" innebar. "Ja, då är den i buken, men det är väldigt ovanligt".
Hon skulle fixa remiss till röntgen, och efter en del påtryckningar från mitt håll fick jag komma dit i måndags och när läkaren såg plåtarna ville hon inte låta mig gå därifrån först, utan ville diskutera med någon. För inte hade jag tappat spiralen. Den satt där. I magen.
Till slut fick jag gå hem och efter att ha tjatat lite till fick jag tag i läkaren på tisdagen som ordnade operation till torsdagen (idag). Igår var jag på en massa "träffar" med olika sköterskor, läkare, narkosläkare osv och så fick jag tid för operation halv tio. Sen blev det halv tolv. Igår duschade jag således med nån tvättsvamp och fastade och allt som hör till. Bara för att de vid halv niotiden skulle ringa och säga "Vi har en massa sjuka, din operation är framflyttad till nästa onsdag". SÅ himla störigt. Här har jag gått och laddat och försökt förbereda mig mentalt på att de ska "titthålsoperera" mig och att jag ska sövas och allt vad det är. Jag har alltså aldrig varit med om något sånt här förut. Känns som enda gångerna jag varit på sjukhuset är när jag fött barn. Fast narkosläkaren påminde mig om att jag faktiskt opererat bort två visdomständer, och det är ju en liten operation. Men det är var ju på riktigt. Bli sövd, vakna upp, bli skuren i magen. Usch.
Nåja, spiralen sitter där den sitter och jag har fått lov att träna ändå, men jag tar det nog lite lugnt, kör inte de hårdaste passen. Idag har jag kört nya BBpasset och konstaterat att det tar några gånger innan man kommer in i det.
Kontentan av hela den här soppan är: Sätt inte in spiralen för tidigt efter förlossningen, för då är livmodern "mjuk som smör" (citat från gynekolog). Och det är då lätt att den åker igenom väggen och ut på villovägar.
Så nu vet ni varför jag inte varit så aktiv på sista tiden. Här är iaf en bild från dagens pass.

Högst koncentrerad på vad Jackie Mills säger på DVDn :)

BB Kvartal och fest!

Igår var det en stor och aningen stressig dag då det både var Body Balance kvartalsutbildning och namngivningspartaj för Lill.
Jag hade jobbat hårt och förberett massor; kokat knäck i olika smaker och hårdheter (saffran, mandel och helt slät) vi hade gjort en sats lyckade kolor och en sats misslyckade som kunde passera för fudge och som kanske blev festens mest uppskattade godis :) Jag hade bakat mjuk pepparkaka i braspanna och gjort glasyr på Philadelphia och så dekorera med lingon, min mamma bidrog med saffranslängder med mandelmassa, Max pappa kom med pepparkakor, det fanns ädelostgegga att ha på, Rocky Roadgodis, skumtomtar och lite vanligt hederligt lösgodis (åh, underliga känsla av att lösgodispåsen kostar 140 kr....) eftersom barn generellt verkar gilla det bäst. Och så hasselnötskakor, ni vet såna som man fick hos sin mormor och som bara är så sinnessjukt goda. Det var därför jag hängde på Clas Olsson i veckan- för att få tag i en mandelkvarn. Och ja, de var de enda kakorna som tog slut... tyvärr...
Som vanligt när det är party måste man ju rodda en del innan, tror vi var uppemot 50 pers här med alla barn och det blir ju ganska geggigt i hallen när alla kommer in med snö. Och alla jackor ska hängas nånstans och det ska skottas och finnas tvål och handduk på toan... ja, det är ju hur mycket som helst. Så när jag (ganska stressad) tog bilen till SATS i Västra Hamnen lämnade jag Max med en diger lista och hoppades att allt skulle vara klart när jag kom hem (det var det... nästan...) . Jag hade tur, för själva teorin var inte integrerad i passet, som den varit ibland, utan nu låg teoripasset efteråt, vilket gjorde att jag kunde smita. Jag har aldrig upplevt att de gett mig sådär jättemycket extra, de där små praktiska övningarna, det funkar lika bra att kolla på dvdn och lyssna på vad de säger där.
På utbildningen träffade jag en gammal vän som är en riktig träningsinspiration. Jag tror att hon nu är minst 45 och hon är fortfarande grymt vältränad, ser ut som en tränad 20-åring i kroppen. Dessutom vet jag att hon gör världens bästa aerobicpass som både är sjukt roliga och så jobbiga att man nära nog tuppar av efteråt. Alltid fint att träffa på live-inspiration!

Hittills har jag alltså bara kört passet en gång alltså, och kan inte riktigt avgöra hur bra det är. Maglåten var jobbig som vanligt och det är ju lite det man vill :) Och generellt kändes det bra, ska försöka hinna köra imorgon igen och komma in lite mer i det..
Just nu känns det lite som mitt liv har snurrat iväg i hundranittio och jag har inte hunnit med nånting. Det har varit mycket jobbgrejer och så den här festen och så det vanliga med att ta hand om två barn och amma och allt vad det är. Måste verkligen försöka lugna ner tempot lite nu så jag kan hinna göra lite saker som JAG vill göra också. Annars kommer jag ju bli helt tokig :)
Men imorgon är det ny vecka och nya tag!

Ambitiös namnflagga till min Lill-skorpa :)

På festen berättade min favvo-tvåbarnsträningsmamma att hon fått hela familjen att köra mördarcirkeln där hemma! Så jäkla gött! (och hennes man sa att han döpt om den till helvetescirkeln, tror jag det var ) Hon hade dessutom inspirerat ett gäng på jobbet som hävdat att de aldrig har tid att träna att köra mördarcirkeln, för den hinner man nästan alltid! Underbart tycker jag!

Krääääk

Sorry för tystnaden, det har varit kräk på tapeten. Eller nä, som tur är lyckades jag ta mig till toaletten, men kräk var det iallafall. Vaknade nån gång under natten mellan torsdag och fredag, gav Lill mat och kände sen att jag mådde ganska illa. Hoppades att det skulle gå över, men nej, det gjorde det inte.
Så hela fredagen låg jag som en halvdöd sill i sängen och kollade på "Historieätarna" och "Jakten på det perfekta" livet i telefonen och jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Kräksjukan medför ju automatiskt en mycket otrevlig uttorkning och att dessutom amma ovanpå det blev nästan för mycket. Jag drack vätskeersättning en tesked i taget var femte minut, varvat med lika "stora" portioner vatten (när jag väl kunde dricka nåt öht) men ingenting verkade bita på den FRUKTANSVÄRDA huvudvärk som bosatte sig under håret. Har nog aldrig varit med om nåt liknande, det var totalt olidligt. Samtidigt försökte jag ligga så mycket jag kunde i karantän i sovrummet, inte träffa någon förutom stackars Lill som ju är beroende av mig för mat. Nitiskt skrubbade jag händerna och spritade och försökte att bara röra henne på kläderna och ta i trä, hittills (tisdag idag) är ingen annan smittad.
I lördags mådde jag bättre men kände mig fortfarande svag och i söndags, när det hade snöat, var jag lite ivrig och sprang som en tok runt med Vira på pulka i trädgården och blev sen totalt utmattad och kände mig nästan illamående resten av dagen. Så jag har tagit det lugnt nu kan man säga. Och så är det mycket att göra för tillfället. Idag lyxade jag till det med massage för att förhoppningsvis bli lite bättre i ryggen som fortfarande känns stel när jag reser mig upp. Tjejen var duktig och tog i riktigt hårt så jag hoppas det blir bättre.

En omgång knäck är iallafall gjord, hälften saffran och hälften plain. En mjuk pepparkaka i braspanna har jag också lyckats få till!

Viras första snö som hon kan minnas!

Resten av veckan är det lite jobb att göra, en massa godis och kakor som ska fixas inför Lills namngivning på lördag, blommor som ska köpas, galaklänning till Vira inför nåt dagisjippo, julkort ska skickas och hemmet städas och så är det massor av olika träffar med mammagrupper, vänner och annat. OCH på förmiddagen innan namngivningen på lördag är det dags att få nytt Body Balance-pass! Ska bli riktigt kul! Jag har faktiskt tröttnat såpass på det nuvarande att jag börjat köra gamla istället. Hoppas dock att det inte blir för stressigt med allt.... hehe..