Glammigt med KB!

Körde Kettlebells i söndags när barnen sov och Max var på innebandy. Eller Lill vaknade efter ett tag och fick sitta i sittern och titta på. Funkar mycket bra måste jag säga. Våra barn har verkligen fått sitta i sitter, jag tycker den är helt oumbärlig! Och mina barn verkar gilla det, de kommer upp lite, får se världen och kan sitta och chilla. Och jag kan ha kontakt med dem, prata med dem och får dem att skratta samtidigt som jag faktiskt kan göra andra saker som man måste göra ibland, laga mat, vika tvätt och... träna :) Nuförtiden tar jag alltid med en sitter i bilen när jag åker på besök hos folk. Det gör att jag kan ägna mig åt Vira när hon kräver det samtidigt som Lill är nöjd och glad. Visst gillar hon att stå i knät och hoppa, men sen tröttnar hon och då är det inte mycket som hon blir nöjd av. Men sittern funkar faktiskt för det mesta!

Idag är det Body Step igen! Ahh, jag längtar! Träffade instruktören från förra måndagen på dagis, hon har barn där också (och om jag inte har fel är hon gift/sambo med skönsjungande Benny som kom tvåa i X-Factor) och hon berättade att hon kör gamla passet och att jag idag kommer få köra nya. Så allt jag lärde mig i måndags var onödigt ;)
Som uppvärming ska jag gå på nån Svedala- grej som heter Hasse-gympa. Tydligen en fd idrottslärare som alltid kört gympa och det har blivit nån institution här i bygden. Det är för barn, från de kan gå i princip och vad jag hört är det hopp och studs och lek och det passar ju bra nu när Vira varit totalspattig både igår och idag. Inte störig men bara helt FULL av energi och flyger/hoppar/studsar runt överallt hela tiden. Så hon kan behöva rastas lite :)

Baby Balance :)

I torsdags ringde de från gymmet strax innan åtta, när jag fortfarande låg i sängen med sprattelgumman bredvid mig. Mamma-baby-gympan var inställd.
Nåja, inte mycket annat att göra än att köra ett pass hemma! Jag rullade ut mattan och Lill låg bredvid på sin matta och kollade och snuttade på sina älskade fingrar :)
Det blev nya Body Balance-passet, börjar komma in i det lite bättre nu. Ska försöka lära mig det ordentligt så jag kan köra på Koh Lanta dit vi åker om ca 1 MÅNAD!! Herre gud, det har hela tiden legat så långt fram i tiden, vi bokade för typ ett år sedan. Och nu händer det! Åååh, det ska bli SÅ härligt! Och Max har som mål att vi ska träna varje dag :)

Body Step!

När jag nu var på Rehabcenter i torsdags passade jag på att köpa ett 40-kort. Jag har förstått att den tid då jag utan problem utnyttjade ett årskort är (tillfälligt) förbi. Det finns ingen möjlighet att jag kan gå och träna på lokal varje dag. Inte en suck. En chans. Men EN gång i veckan borde jag kunna få till och då passar ju ett 40-kort bra. Då kan jag ha semester, vara sjuk eller bortrest ibland.
Killen, Christian, som har gymmet träffade jag för första gången live. Vi har ju mailat lite förut om min framtida karriär som Body Balance-instruktör, men jag har aldrig varit där förut.
När jag nu kom dit igårkväll möttes jag av ett "Hallå Emilie! Är det dags idag?" Kändes oerhört välkomnande och trevligt att jag redan gjort mig ett ansikte på lokala gymmet :)
Sen var det då dags för Body Step. Jag kunde, som väntat, inte låta bli att gå ut hårt. Gör alla hopp så högt jag kunde, lyfta knät så högt det gick, gå djupt ner i alla böj. Och naturligtvis höll det inte hela vägen till slutet. Jag orkade helt enkelt inte. Konditionen höll inte. Jag fick puls i hjärnan och det kändes emellanåt som att jag skulle explodera, men det var så jäkla roligt och härligt och nu ser jag bara fram emot nästa gång! Instruktören var dessutom riktigt bra och fick igång gruppen ordentligt!

Nä, det är inget fel på ljuset, det är helt enkelt min ansiktsfärg efter ett BS-pass!

Mamma-baby-gympa!

I torsdags var det då dags för första passet Mamma-baby-gympa på Rehabcenter i Svedala. Jag hade inga förhoppningar om att det skulle bli någon träning att tala om. Eller jo, såklart skulle jag få röra lite på mig, men jag var beredd på att det mest skulle vara stillsam gång och sitta på mattan och flyga lite flygplan med bebisen. Jag hade mest anmält mig för att få lite socialt umgänge, jag tänkte ju att den som  går dit på nåt sätt är intresserad av att träna och då har vi nåt gemensamt och kanske kan bli vänner :) (jo, jag är väl lite desperat efter nya kontakter i bygden....)
Det är min barnmorska Maria som håller i passet och det var ungefär så långt från flyga flygplan med bebis man kan komma och samtidigt ha bebin i samma rum. Det var ett enkelt baspass som kan bli hur jobbigt som helst om man tar ut övningarna ordentligt. Inget mjäkande här inte utan riktigt tuffa övningar  som gav mig träningsvärk i hela ryggen två dagar efterråt.
Tyvärr måste jag ha blivit så chockerad över hur jobbigt det var att jag helt glömde bort att fotografera. Ska försöka komma ihåg det nästa gång :)

Det går bra nu!

Nu har jag fått igång även resten av familjen på att göra mördarcirkeln lite då och då. Häromveckan körde vi allihop efter lunch, Max, Ebba och jag och så Vira som dansade lite bredvid.
Och så körde vi en kväll i veckan också, nästan direkt när Max kommit hem, dvs båda barnen var vakna. Eller rättare sagt så tror jag Lill satt och sov lite i sittern, men Vira var väldigt aktiv i passet och var snäll nog att hjälpa mig göra plankan lite extra tuff!

Ibland: Supermamma

I förrgår var jag supermamman. Sen Lill föddes tycker jag att tillfällena då hon dyker upp faktiskt blir fler och fler. Ibland tänker jag att jag fick barn i oktober 2010 och i augusti 2012, men jag blev inte mamma förrän 2013 :)
Fast riktigt så illa är det inte, det hade ju inneburit att jag varit en ganska dålig mamma till Vira i två år, och det håller jag inte med om. Det är nog mest att JAG känner att det är lättare nu. Jag har äntligen kommit in i det och börjat bli mer harmonisk helt enkelt.
I måndags hade Ebba studiedag och Max hade jobbat hela natten inför en leverans så han var hemma. Vi gick alla tillsammans och hämtade Vira klockan tre, och lämnade sen av Ebba vid tåget. Därefter tog vi en tur inom frisören för att klippa fram Vira ur den långa luggen. Jo, vi var där veckan innan jul, men frisören tog så fruktansvärt lite på luggen (kan det ha berott på att Vira gallskrek och inte ens pepparkakor hjälpte?) så nu såg barnet ut som Loreen igen. Den här gången skippade vi den festliga bilen och Vira satt helt enkelt i mit knä som hon brukar. Och allt gick jättebra! Inte ett litet pip!
Sen in på Coop, några inköp, sen hem. Lyxigt nog hade vi kvar Boef Bourgignon sen i söndags då vi hade "julafton" med mina föräldrar. Och den varade ända tills igår! Jag sa till Max att jag inte hade bangat för att bara göra en stor gryta varje söndag och sen äta den hela veckan :) Så mycket variation behöver jag....
I allafall kunde vi hänga med barn, sätta upp en fin hylla, pyssla hemma under kvällen när nu maten var fixad. Naturligvis tvättade jag tre tvättar, hängde och vek tvätt och städade lite under tiden. När klockan var halv sju tog jag med Vira och dushade henne, tvättade håret med både shampoo och balsam, borstade håret och tänderna och nattade helt utan problem och var klar klockan sju. Då drog jag på mig träningskläderna och körde ett Body Balancepass. Sen duschade jag och vek lite mer tvätt.
Fy fasen vad sjukt effektiv jag kände mig! Fast mycket hängde ju på att maten var klar helt enkelt...
Nu ska jag googla fram något man kan göra med kalkonschnitzel för såna har vi i frysen.
Idag satsar vi nog på mördarcirkel skulle jag tro :)

Tillbaka igen!

Sådärja, nu har jag äntligen spiralen utanför kroppen! Men det var långt ifrån en trevlig upplevelse som jag inte önskar någon. Först var operationen försenad någon timme och jag låg där på pre-op avdelningen i samma snygga nättrosor som man får vid förlossningen, samma gigantiska landstinget-skjorta som är så stor på mig att urringingen går nästan till naveln och när knapparna glipar ser man större delen av mig. Och så fantastiska strumpor. Sladdriga, gråvita och så långa att de gick ända upp till nättrosorna. Med så dålig resår att jag var tvungen att hålla upp dem så fort jag rörde mig. Men det gjorde jag ju inte så ofta eftersom jag hade en massa slangar i armen och var kopplad till dropp :)

Jag var där i tid halv elva, fick reda på att operationen skulle börja kl tolv och kl två hamnade jag på operationsbordet. Tur jag hade en bra bok i mobilen. 

På grund av all försening hann jag inte träffa läkaren vare sig på pre-op-avdelningen eller i op-salen och inte efteråt heller, så jag har bara pratat med henne i telefon, medan hon har rotat i mitt inre i två och en halv timme. För den var visst inte så lätt att hitta, den där spiralen, men till slut lyckades de iallafall. 

När jag vaknade upp var jag groggy, men mådde ändå ganska bra. Max och Lill fick komma in på avdelningen och vi fick ett eget rum så jag kunde amma och repa mig och äta lite mackor (som jag sen kräktes upp i rabatten här hemma...) 

Vi var inte hemma förrän vid åttatiden, svärföräldrarna var som vanligt klippor och tog hand om Vira. Men uj vad jag mådde dåligt, var svag och snurrig och kände mig helt mörbultad. Att sen amma flera gånger under natten var inte direkt roligt, men då satt iallafall smärlindringen i. Det gjorde den inte på morgonen och under hela torsdagen kunde jag bara röra mig minimalt för det gjorde så förhelsickes ont. Som tur var blev det bättre för varje dag som gick och nu är jag tillbaka på banan igen! 

Häromdagen körde vi BB, både Max och jag. Fick dock amma mitt i passet, men tog igen den missade rygglåten efteråt medan lillchefen tittade på. 

 

Idag slog jag till med en mördarcirkel medan barnen sov för jag var tvungen att boosta mitt mammatålamod med lite träningsendorfiner. Det var en riktigt dålig natt i natt; Vira har börjat sova oroligt och jag var inne hos henne säkert en 4-5 gånger och stoppade om innan jag väckte Max och bad honom ta över. Då vaknade Lill med ett gallskrik och hade jättont någonstans som jag inte riktigt förstod. Jag var uppe och snorsög, stoppade in supp, försökte amma men hon bara skrek. Till slut fick jag henne att sova på mitt bröst, men så fort jag råkade hosta eller röra mig lite vaknade hon och skrek. Ovanpå allt började Lojsen, den lilla katten, att genomföra bus-attacker på min hand när jag buffade Lill i rumpan under täcket och jag fick slänga ut honom ur sovrummet. En stund senare märkte jag att Tassen, stora katten, var kvar inne hos oss och försökte ta sig ut, men jag kände att jag inte kunde röra mig för då skulle Lill vakna. Då börjar han kräkas. Det gör han ofta när han är kissig/bajsig och instängd. Det liksom slår bakut. Ja, jag var inte så nöjd kan man säga. Jag fick rulla av Lill och kasta ut honom också. Efter allt detta skrikande och kaos var jag helt enkelt tvungen att köra ett riktigt hårt träningspass. 

Nu har jag jobbat lite, fast jag egentligen drömde om att jobba lite med vimplarna jag håller på att sy ikväll. Så blev det inte. Inte hittills iallafall.