Present!

Igår fick jag en present av min fina make. Han hade just lagt Vira att sova middag och jag satt på huk under fjärilsbusken och försökte gräva ner alla de här påskliljelökarna som är en biprodukt av de många husvisningarna (de vissnade ju och behövde ersättas hela tiden).
Då ropar han ut genom fönstret: "Emilie, du ska få ett erbjudande: Ta på dig cykelkläderna och stick iväg på en tur!"

Jag släppte påskliljorna omedelbart och grävde fram cykelkläder, skor, hjälm och allt annat man behöver och var på fem minuter startklar (även om jag fick bannor för jag glömt pumpen som vanligt). Sen stack jag iväg på en ca 4 mil lång runda söder och öster om Malmö och det var bara alldeles underbart, förutom den där sjuuuukt långa rakan mellan Klagshamn och typ E6an vid Vindåkra gård då det blåste ofattbar motvind. Jag svor och kunde inte fatta att jag verkligen var i SÅ dålig cykelform. Jag menar, jag cyklar ju en mil om dagen och tränar en massa annat också. Men det var bara så jobbigt. Dock kunde jag använda det som förlossningsövning. Jag vet att det låter sjukt, men jag gjorde det ganska mycket förra gången jag var gravid. När man utsätter sig för sånt som är riktigt jobbigt och man bara vill hoppa av tåget, så övar jag på att inte grimasera. Det är ju starkt ihopkopplat med yoga, att man ska vara helt avslappnad överallt utom där man måste spänna. Och för mig funkade det utmärkt även under förlossningen. När det gör ont så grimaserar man nästan automatiskt, och då spänner man sig och så upplever man att det gör ännu ondare. Det är lite som när man fryser och spänner sig och så fryser man bara ännu mer. (Konstigt nog känns det ju som motsatsen till "bita ihop", vilket ju verkade funka bra när man utförde trista kirurgiska ingrepp under medeltiden, och patienten fick bita på en pinne. Jag tycker dock detta funkar bättre :))
Så när jag låg där på rakan och höll på att blåsa av vägen och lungorna brände lika mycket som låren fokuserade jag på att slappna av och inte grimasera.

Det är dagens gravidtips: öva på att slappna av i situationer då du egentligen vill grimasera av smärta. Både i ansiktet och resten av kroppen.


När jag sen körde åt andra hållet insåg jag med glädje att jag inte var i så dålig form ändå. Då körde jag hela rakan i ungefär 42 km/h. Tror aldrig jag kört så fort så länge någon gång, och det var ju ett bevis på att det faktiskt blåste riktigt rejält!
Idag har jag ont i häcken, men jäklar vad det var värt det!

Testa växlarna lite först. Var ju ett tag sedan vi var ute tillsammans, jag och vildhästen.