Nu tror ni säkert att jag pratar om Lill. Den lilla bebisen. För när man har en liten bebis frågar alla en "får ni sova nåt om nätterna?". Ja, det hade vi fått, om det bara varit Lill. För det är inte hon som är sömnstöraren, det är minsann Vira. Oftast sover hon bra på natten, ibland vaknar hon och drömmer och man får stoppa om henne. MEN hon har i princip ALLTID vaknat ohyggligt tidigt. Och de senaste dagarna har det blivit mer än ohyggligt tidigt. Vi pratar alltså vid fem eller strax efter. Det är INTE ok.
Alla som inte har småbarn säger nu "Men lägg henne senare på kvällen då." Och då kan jag berätta att det fungerar INTE. För hon vaknar precis lika tidigt iallafall, enda skillnaden är att hon inte är utsövd utan är skitjobbig och ledsen större delen av dagen.
Det är dock nåt jag undrar över just nu. Hon vaknar alltid och är ledsen. Innan brukade hon vakna och vara glad, tjoa lite och ligga kvar och leka. Nu gråter hon och är jätteledsen tills man kommer in och hämtar henne, och det känns så sorgligt, att hon inte kan vakna glad liksom.
När hon nu vaknar vid fem kan man oftast dra ramsan utanför dörren och så somnar hon en stund till. Men så vaknar hon ingen vid sex kanske, och på helgen är det ju gött att få sova liiite längre än så. Då kan man ge henne välling i sängen (fastän hon protesterar högljutt och vill komma in i vår säng, men tar man in henne där kan man lika gärna gå upp, för hon kan absolut inte somna om i vår säng, det blir bara lek och bus) och lägga sig på en madrass bredvid och då kan man om man ha tur få sova ända till halv åtta.
Mitt problem nu är att jag är så dålig på att somna om! Vad handlar det om? Borde jag inte vara proffs på att somna så fort jag lägger huvudet på kudden? Tydligen inte, för det är inte ovanligt att jag inte hinner somna mellan Viras vaknanden. Vilket såklart är oerhört frustrerande.
Min enda räddning är öronproppar. Jag minns när vi fick Vira och jag sa till Max att jag skulle ha öronproppar och han tittade förfärat på mig och sa "Nä Emilie! Det FÅR man inte!". Men alltså, det är inte så att de tar bort allt ljud, jag vaknar fortfarande före honom om någon skriker, öronproppar eller inte. De hjälper mig bara att inte vakna så fort någon hickar till eller vänder sig i sängen två rum bort. Och det är precis vad jag behöver.
Vad skönt att se att man inte är ensam som sover med öronproppar. Det är så skönt att plugga in propparna och stänga ute störande ljud. Jag sover så mycket bättre och djupare när jag slipper en del ljud. Fler borde verkligen testa öronproppar. Hur skönt som helst. Jag var själv orolig i börjar att jag inte skulle höra mitt barn. Försökte vänja av mig att sova med öronpropparna. Detta slutat med att jag alltid var trött i stället. Då testade jag öronpropparna nån natt när maken tog barnet. Jag vaknade torts propparna före han. Så sedan dess sover jag jämt med öronpropparna djupt insatta i öronen. Så skönt att slippa vakna av minsta lilla ljud.
SvaraRaderaIbland får jag dock lite ont av propparna. Har du något tips på sköna öronproppar att sova med?
Härligt att jag inte är ensam om öronproppar! Jag upplever att jag vaknar så himla lätt av barnen, alltså av saker som jag inte alls skulle behöva vakna av och öronpropparna hjälper ju till att ta bort en del ljud iallafall!
RaderaDock har jag inga riktigt bra tips på proppar, jag kör bara de här billiga och de är inte helt sköna att sova med alltid, och jag upplever också att de trillar ut ibland och då blir jag nervös att de hamnat i sängen så att Vira kan få tag i dem. Kanske inte nån panik just nu, men när hon var yngre och stoppade allt i munnen...
Kanske skulle jag börja prova mig fram genom apotekets sortiment :)